Dags, alltså, att stöthyvla tvärändarna, och mera noga sett de tvärändar som skall utgöra benens undersida, dvs. den sida som ligger an mot golvet. Detta är en relativt kritisk yta, eftersom den dels avgör hur väl benet står på just golvet, men också därför att den kommer utgöra den referens utifrån vilken läget mäts in för tappskuldrorna, eller med andra ord hur långa benen blir.

Liksom tidigare börjar jag med att lägga ett vinkelrätt snitt runt hela stycket med markeringskniv och vinkelhake (alltid med vinkelhaken satt an mot referensytan eller referenskanten) varefter den ända som skall hyvlas doppas i lite 90% sprit innan stöthyveln får säga sitt i stötlådan.

Har du behövt köpa några verktyg eller hade du allt hemma?

Som nyss sades är detta kritisk ytor. Visserligen kommer de behöva bearbetas igen sedan benämnena limmats samman – åtminstone utgår jag från att det i det skedet kommer uppstå smärre imperfektioner och avvikelser som behöver åtgärdas – men detta hindrar inte att jag redan nu var rejält noga med att kolla att tvärändorna i fråga blev så vinkelräta jag bara kunde få dem!

Detta är inte helt enkelt – sockerlönn är hårt, ändträ det som är svårast av allt att hyvla, och till råga på allt är det just och jämnt att stöthyveln har kapacitet att klara tjockleken på ämnena.

Nå, efter avslutat värv lades ämnena att sova ruset av sig – dvs. för att låta återstoden av spriten i ändträet fördunsta.

#2: Det mesta i verktygsväg hade jag skaffat redan innan jag började bygga, men ett och annat förvärv specifikt för att underlätta just bänkbygget har det blivit även under arbetets gång.

Med nederändarna klara var det dags att ta även deras motpoler under behandling, och göra ämnena på något eller några hår när lika långa.

Detta är i sig inte kritiskt alls – den yttersta delen av toppändarna kommer ju utgöra tappen, som kommer försvinna in i motsvarande tapphål i bänkskivans undersida, och som bara behöver vara snäppet kortare än tapphålet är djupt – men vissa arbetsmoment innan dess kommer ändå vara lättare att utföra om även toppändarna är hyfsat lika. Ergo är det lika bra att vara hyfsat noga även med dem.

Efter mycket funderande på saken, och en del praktiska prov med hjälp av hustruns höj- och sänkbara skrivbord, har jag bestämt mig för att göra bänken 34" (≈ 864 mm) hög. Skivan är 4" ( 102 mm) tjock, så själva benen blir precis 30" (= 762 mm) långa.

Till detta kommer tapparna! Dessa måste vara kortare än skivan är tjock, helst med en viss marginal, så att man genom åren kan hyvla bänkytan plan igen om så krävs, men samtidigt inte vara för korta, eftersom man då riskerar att slå topparna av dem när man driver in dymlingarna. Jag gissar att jag kommer göra dem 2-1/2 eller kanske 2-3/4" långa. Längre än 3" kommer de inte bli, så jag valde allt så att korta av ämnena från deras ursprungliga +/- 34" till 33" – 30" ben plus (max) 3" tapp!

Då jag inte har något tillräckligt långt mätredskap med god precision (rullmåttband är ökända för att sakna just precision!) graderat i tum räknade jag om 33" till 838,2 mm, och rundade sedan av uppåt till 840 mm.

Ämnena placerade jag med nederändarna tryckta mot min granitplatta (som är flat!), varefter jag med linjalen mätta ut 840 mm, och gjorde ett litet märke med markeringskniven i kanten av det yttersta ämnet.

Efter att ha plockat bort linjalen, och tagit fram den stora vinkelhaken, satte jag kniven i märket, sköt upp vinkelhaken mot kniven flata sida, och lade ett snitt tvärs över samtliga ämnen.

Eftersom nästa moment komme att innebära att de markeringar jag satt på toppändarna rörande vilka ämnen som hör ihop parvis, och hur benen skall vara vända skulle försvinna replikerade jag dem tillfälligt på nederändarna med hjälp av lite maskeringstejp. Sedan tog jag knivlinjerna hela vägen runt, och drog dessutom en blyertslinje strax utanom på vart och ett av ämnena.

Blyertslinjen tjänade sedan till ledning för att med bandsågen kapa av det mesta av överskottet utanför knivlinjerna …

… varefter det bara var att stöthyvla sig igenom stapeln av ämnen ner till just knivlinjerna.

Med ledning av tejpbitarna gick det geschwindt att ånyo gruppera ämnena så som de kommer sitta under bänken, och därefter rita dit nya orienteringsmarkeringar.

Vitsen med den klassiska snickartriangeln är, att den alltid talar om var i helheten en viss bit skall sitta, och på vilket håll, även om man bara ser den enskilda biten lösryckt ur sitt sammanhang.

Hur som haver: nu är de åtta benämnena klara för sista momentet innan de skall lamineras, nämligen att hyvla även reversytorna släta och parallella med referensytorna. Men det det gör vi en annan dag, det!

Och här får jag min belöning för besväret jag gjorde mig att snygga till tvärändarna (och reverskanten): skärmärkena efter strykmåttet syns perfekt, och gör det mycket lättare att sluthyvla reversytan!

Jag valde för övrigt också att börja sagda sluthyvling av reversytorna med det tunnaste ämnet, och lyckades få det snyggt och fint med en slutlig tjocklek på 44,5 mm (≈ 1-3/4") trots att det på ett par ställen bara återstod en tiondels millimeter att avlägsna. Övriga ämnen är samtliga en eller halvannan millimeter tjockare, så med dem kommer det inte vara något problem att sikta på och uppnå just 44,5 mm.

Vad gör man när man vaknar kl. 3 om natten, och inte lyckas somna om?

Svar: man går ner i verksta'n, och slippar om primäreggen på stålet till den korta rubanken!

Efter allt hyvlande, med ty åtföljande regelbundet vässande av sekundäreggen, var den senare vorden ganska oformlig: i bredaste laget, och ordentligt ojämn. Läge, alltså, att plocka fram diamantslipstenarna och ta itu med ett av handverktygeriets tråkigaste jobb – att slipa om primäreggen.

Efter ett par timmars träget arbete var eggarna och ordningen återställda, och på väg upp till sängen för att se om det skulle gå bättre att somna om nu (det gjorde det) fick jag dessutom se en ganska tjusfull soluppgång som jag annars bara hade sovit mig igenom … 🌅😴

Med nyvässad hyvel var det sedan både lätt och roligt att ta ner ämne 2 till vänster bakre ben, och därefter slutputsa de ytor på benets bägge ämnen som skall limmas samman, till dess jag var nöjd med torrpassningen av dem.

Sex ämnen kvar att fixa till innan det är dags att ta fram limmet och bygga ben!

Och förstås är hyvlaren sin lön värd, i form av en flaska Drie Fonteinen geuze, en portion mixte, och lite inspirerande läsning … 🍺😋

Fick i dag hyvlat klart ämnena till vänster framben, inklusive passningsputsande av limytorna.

Jag började också så nätt med att mäta, tänka och planera kring placeringen av fästet till det in- och utfällbara sätet. Jag avser att experimentera en del med olika sitthöjder med hjälp av hustruns höj- och sänkbara skrivbord för att se vad som verkar vara optimalt, och sedan se vad som är praktiskt möjligt med hänsyn taget till möjligheten att ta upp hål för fästbultarna utan att tvärslåarna eller bänkspännarhålen i benet kommer i vägen … 🤔

Har utöver vidare hyvlande också fortsatt med funderingarna kring layouten av höger framben – på detta kommer ju som redan nämnts den in- och utfällbara sitsen vara monterad, och skall det dessutom borras tre hål med 1" diameter för bänkspännarna. Dels vill man nämligen kunna använda spännarna i just det benet, för att säkra långa arbetsstycken som i andra änden hålles fast i framtången, dels är det en bra förvaringsplats för bänkspännarna när dessa inte används.

Det förra ger vid handen att bänkspännarhålen behöver sitta såpass tätt att det med en bänkspännare går att nå i alla fall det mesta av benet i höjdled. Det senare innebär att hålen måste sitta såpass långt från varandra att bänkspännarna inte slår i varandra när de förvaras i benet. Optimalt kompromissavstånd vore härvidlag 8".

Hänsyn måste dock tas, dels till tvärslåarna, och deras tappförbindelser, som ockuperar stora delar av benet mellan 4" och 8" från golvet, dels de hål på andra ledden som måste borras för bultarna med vilka sitsställningen fästes i benet. Då bänkspännare fås att spänna genom att de med ett kraftigt klubbslag kilas fast i sitt hål, och det därvid uppstår krafter tvärs hålets riktning, vill jag inte att bänkspännarhålen och bulthålen skall vara borrade alltför nära varandra.

Slutligen måste hänsyn tas till önskad höjd på själva sitsen, både vad gäller hur den är att sitta på (når man bekvämt ner till golvet med fötterna?) och hur överkroppen hamnar i förhållande till bänkskivans översida (är det bekvämt att utföra olika arbetsmoment?; kommer man nära med ansiktet, så att man ser detaljer bra?). Jag har börjat testa med att ställa hustruns skrivbord till 34" höjd, och sedan palla upp en stol på diverse klossar. Mycket lägre än 21" tror jag inte på – då måste jag lyfta armbågar och skuldror väldigt högt för att nå att jobba – och mer än 22-1/2" går inte heller så bra – då blir det svårt att sitta avslappnat med bägge fötterna i golvet.

När jag sedan kollar vad detta ger på benet finner jag att om jag placerar bänkspännarhålen (här markerade med blå tejp) med 8-1/2" mellanrum, och det översta 8" nedanför bänkens ovansida, så fungerar det att placera sitsfästet varsomhelst i det spann som ger från 21-1/2" till 22-1/2 sitshöjd (om själva sitsbrädan är 1" tjock hamnar dess ovansida +/- 1" högre än fästets ovankant).

Jag skall testa igen med en rund pall istället för en fyrkantig stol – sitsen kommer ju vara rund, nämligen, så det borde ge bättre känsla för hur det blir.

Det är högst påtagligt hur stor skillnad det kan vara mellan två olika ämnen, och till och med mellan referens- och reversyta på samma ämne. Vissa är hur snälla och medgörliga som helst, medan andra är vresiga så man tar sig för pannan.

Ämnet för dagens id var av det senare slaget – jag fick utryck ur ytan både här och där när jag hyvlade. Till en del gick det att åtgärda genom att vässa hyvelstålet, men för att få det något så när hyfsat fick jag ta fram sickeln.

Något så när hyfsat är vad det blev – smärre imperfektioner återstår, men detta är trots allt fråga om benen till en hyvelbänk, och inte till exempel skivan till ett matsalsbord, så så länge det på liteb håll inte ser alltför illa ut får det duga för min del. Det viktiga är att benen får samma mått, och att ytorna inte är konvexa någonstans.

Och så var samtliga åtta ämnen färdighyvlade och sammanpassade parvis; nästa jobb blir att limma ihop dem!

Fick precis levererat ett par kraftiga bultar – M12, 160 mm långa – med tillhörande brickor och muttrar, alltsammans svartoxiderat för att se snyggare ut tillsammans med sitsfästet. Muttrarna kommer som synes att behöva försänkas, men det är med avsikt – dels tror jag att det kommer se snyggare ut så, dels försvinner risken att de skulle vara i vägen på insidan av höger framben …

Bultarna är i 12.9-klassat stål, medan muttrarna "bara" håller klass 10; bultarna kunde man nämligen köpa styckvis, men muttrarna var man tvungen att beställa en hel ask av, och de i 12.9-klass kostade det dubbla. Det lär nog hålla, icke desto mindre … 😎

Som jag tror att jag redan nämnt är det meningen att hyvelbänken, när den så småningom är färdig, skall stå under de fyra taklampor jag hängde upp i mitten av mars.

Givet att jag nu har blivit klar med det huvudsakliga hyvlandet (en del puts, finess- och slutjobb återstår förstås), och att jag snart kommer behöva utrymme för att laminera bänkskivan, tog jag i dag itu med att flytta lillbordet in till väggen.

Innan dess skruvade jag dock samman två reglar med två skivor 9 mm plywood, och skapade därmed vad som kommer kunna bli en yta att hänga verktyg på. Först ut att hängas upp var mina bägge långa (1000 respektive 600 mm) stållinjaler. Mer kommer det bli, men först sedan det blivit av att i alla fall helt lätt förankra det hela i väggen; som det är nu är det bara hurtsen och bordet framför som håller himpagimpan i fråga på benen …

När jag tillfälligt hade i alla fall halva mattan fri från möblöer passade jag också på att vända på den, coh dammsuga upp i alla fall det värsta av de hyvelspån och annat skröfs som funnoit sin väg dit in inunder.

En ullmatta är natuligtvis i många avseenden suboptimal som golvyta i en verksatd, men det är mycket skönare att stå på än den rean betongen, och så ser det så mycket varmare och trivsammare ut, också!

Nå. Med detta gjort var det dags att ta itu med lamineringen av benen!

Jag valde därvidlag att börja med de bägge bakbenen – deras geografi är nämligen ganska okomplicerad, vilket innebär att så länge jag undviker de avsnitt i vilken tappförbindelserna kommer sitta så spelar det ingen roill var pluggen hamnar. Ergo markerade jag för pluggarna, och passade också på att göra extra övertydligt vilka ytor som skall limmas mot varandra, och på vilket håll.

Vilken otroligt prydlig verkstad du har😉

I samband med detta blev jag påmind om hur fiffiga de traditionella
refersnmarkeringarna är; i samband med sammanpassningen av de två laminaten hade jag råkat hyvla bort referensytemärket från det ena ämnet, och glömt att rita dit det igen. Givet att referenskantmärket pekar mot referensytan var det dock inget problem att veta vad som var vad. Det enda som försvunnit helt var markeringen av fiberriktningen; normalt sett hade jag replikerat även den på kanten, men i just det här fallet hade jag avstått från'at.

#21: Tack! Födsel och ohejdad vana, är jag rädd; jag är, och har alltid varit, en av dem som inte för sitt liv kan låta bli att hålla i alla fall en viss ordning. Men annars är det också så att bilderna är tagna just efter det att jag genomfört en större städning (i synnerhet då dammsugning av alla ytor och föremål) efter de senaste månadernas ansamling av damm och annat skröfs.

Med rätt ställen markerade för borrning ställde jag in anslaget på pelarborrmaskinen till 3" (dvs. mitt i ämnena), och satte jag de bägge borrbordsstöttorna på plats, med det elektrniska vinkelmåttet till hjälp för att försäkra mig om att jag inte tryckte upp den ena eller andra stöttan för högt, och därmed bragte bordet ur våg.

Sedan borrade jag hålen, 10 mm i diameter och drygt 22 mm djupa.

Med plugghål borrade i samtliga fyra bakbensämnen började jag förbereda limningen, genom att skydda sågbänkarna från lim med hjälp av
en bit mjölkkartongspapp från rullen med sådan som jag skaffade i samband med en ommålning för en del år sedan. Bänken där lim skall appliceras täcktes i sin tur med gladpack, och en bunt limknektar lades fram, klara att användas.

Innan det var dags att göra fredag, och njuta god mat, en god öl och allmänt fredagsmys i soffan, strök jag så lim på rätt ytor, och lade samman de bägge bakbenen (med gladpack mellan paren, för säkerhets skull – jag vill inte att de fastnar i varandra på grund av rinnande lim eller annat klydd och kladd).

Sedan var det bara att sätta an så många tvingar som bara fick plats – och se tvingar, det kan man aldrig ha för många utav! Detta får nu härda över natten, och i morgon blir det dags att ta itu (eller borde man säga ihop?! 😉) med de bägge frambenen!

Så här såg sedan de bägge bakbenen ut, sedan de krupit ur limknektarnas hårda grepp. Lite har limytorna glidit mot varandra, men inte värre än att det håller sig inom de marginaler jag givit mig själv; om jag inte tittar alldeles snett och vint bör jag kunna slutputsa dem till precis 6" bredd … men skulle det inte gå är sagda 6" inget tal med magiska egenskaper eller som måste respekteras till varje pris.

Det är för övrigt en lärdom som mina snickeriprojekt på senare år, inklusive detta, har slagit ordentligt fast, hur klokt det är att alltid ha klart för sig vilka mått som faktiskt är kritiska på riktigt (och med vilken grad av noggrannhet), jämfört med andra där det bara är viktigt att något har samma mått som något annat, samt ytterligare andra där det inte spelar någon roll alls. Det är ganska befriande att kunna bespara sig besväret med att jaga tiondelar av en millimeter till de lägen där det faktiskt behövs, och i övrigt köra i mer ungefärligt läge.

Det skall till exempel ett ganska fantastiskt och välövat ögonmått till, för att kunna se skillnad, utan att mäta, på 6" och 5-15/16", och vad gäller just benen till bänken här så spelar en differens i den storleksordningen ingen roll alls. Det är önskvärt att samtliga fyra ben är lika breda och lika tjocka, och det är kritiskt att de har samma längd från undersidan till tapparnas skuldror, men inget av fallen är det exakta måttet, uttryckt i tum eller millimeter eller parsec eller vad man nu föredrar, viktigt. Nära nog vill man förstås komma vad man tänkt sig, men just denna haren stupar alltså även för nära.

Om de bägge bakbenen var okomplicerade vad gäller placeringen av hålen för styrpluggarna, så är frambenen raka motsatsen, så far att ta itu med dem flyttade jag in på ritningskontoret (annars mest känt som mitt airbrush-bås), och plockade fram relevant dokumentation …

… som sedan skissades upp på de blivande limytorna, så att jag säkert kunde veta var jag helst inte borde placera plugghålen.

Nu vore det ingen katastrof om dessa komme att hamna i vägen för andra hål och urtag i benen – i värsta fall bleve det (osynligt men dock) lite fult inuti ett annat hål, men givet att det är lätt nog att undvika konflikter om utrymmet kan jag lika gärna vara i alla fall smånoga med saken.

Det är alltså inte superkinkigt exakt var hålen hamnar, men däremot mycket viktigt att de precis matchar varandra; således kom granitskivan fram igen, som stöd för markeringen av hålens höjdläge på benen …

… och väl på plats under borrstålet använde jag min hyveljusteringshammare till att, med försöktiga slag i ämnets bägge ändar, mycket omsorgsfullt och väl justera ämnet i sidled, till dess spetsen på borrstålet var så rakt ovanför knivlinjen som jag kunde åstadkomma/bedöma.

Hålets placering på bredden av ämnet uppnås förstås automagiskt genom att skjuta an ämnet helt dikt mot parallellanslaget.

Med hål borrade, plugg isatta, och passningen kontrollerad (och funnen god) var det så dags …

… att övergå till sammanlimmande!

Gladpack är utan tvivel en av limanvändarens bästa vänner – inget lim som jag känner till fastnar i det, det är lätt att rulla ut och fästa med lite tejp, och det tar så gott som ingen plats alls.

Ett annat mycket nyttigt hjälpmedel är en limspatel i plast, och något mot vilket överflödigt lim kan skrapas av från spateln; för det senare använder jag lock till förvaringsburkar i plast. Sedan man limmat klart är det bara att låta det värsta rinna av, och, när återstoden har härdat, ta bort resten med hjälp av en skrapa eller dylikt; i alla fall trälim fäster nämligen inte alls på plast.

Från själva limmandet finns det inga foton att visa – dels vill jag inte riskera att kladda ner telefonen genom att hantera den under det arbetet, dels (och framförallt) vill jag inte spilla någon som helst tid på onödiga moment! Titebond III har en öppettid på nå'nstans mellan fem och femton minuter, beroende på temperatur etc., så det gäller att få ihop'at så geschwindt som man bara kan; inte minst här, där jag sätter två limfogar samtidigt, och alltså har fyra ytor att stryka lim på och lägga samman innan det är dags att placera ut och dra åt alla limknektarna.

Nu får detta härda till i morgon, varefter det kommer vara dags att slutputsa de fyra benen till samma bredd och tjocklek, med alla vinklar räta, samt se till att dras fyra undersidor/fötter är perfekt släta och i helt rät vinkel mot referensytor och -kanter.

Medan limmet härdar (ännu roligare att titta på en färg som torkar … 🤪) passade jag på att plocka fram hårdmetalldelarna även till framtången och dess stödkors …

… avfetta …

… på nytt rostskydda med lite kamelliaolja, och i största allmänhet gå igenom och närmare bekanta mig med, inför stundande övningar i vilka dessa kommer vara inblandade.

Jag tog även fram de bägge fästbultarna till ändkåpan, och kom då på att visst ja, det är ju amerikanska bultar, så sexkantsskallana tör ha tummått.

Mycket riktigt visade det sig vara 9/16" mått på skallarna, och då jag planerar att försänka bulthuvudena kommer det krävas en hylsnnyckel snarare än ringnyckel (som jag ju har i tum-mått) för att kunna dra åt dem ordentligt.

Hmmm … 🤔

Men si, då kom jag ihåg att jag nå'n gång får sådär för 40 år sedan, när jag som mest meckade moppe, hade skaffat en (säger en) lös hylsnyckel i tum som komplement till min metriska hylsnyckelsats, och sepofantabletter: en snabb titt i hylsnyckelsatsen gav vid handen att det var just en 9/16" jag redan hade.

Hurra! 🥳

Vad det var på min moped (en Crescent från 1960) som krävde en 9/16" nyckel minns jag inte längre – tändstiftet var förvisso i tum, men 13/16", så det var inte det. Ingen aning, alltså, men bra ändå. 😊

Det är sååå…. underhållande , lärorikt och roligt att följa med på din resa mot färdig hyvelbänk🤗

Jag vill lyfta på 🎩 och TACK ! allra ödmjukast för ditt fina beröm över bärgar-bygget . Det glädjer mig mycket 🙏🏻

#41: Jag kan bara säga väl bekomme och att det är ärligt menat – och förstås att det är glädjande att det gläder! 😊

Stort tack, själv, också för glada tillrop och visad uppskattning med anledning av mitt bänkbygge! 😄

I dag var så alla fyra benen sammanlimmade, och således klara för vidare behandling!

Efter att med hjälp av mejselhyvel och skrapa ha avlägsnat i alla fall det mesta av det lim som pressats ut ur fogarna hyvlade jag samtliga referenskanter snygga, raka och i rät vinkel mot referensytorna …

… varefter jag skruvade på en förlängningsbit på strykmåttet, och ställde det till 6" bredd …

… och strök ut detta mått …

… på samtliga fyra sidor runt reverskanterna.

Reverskanterna hyvlade jag sedan omsorgsgfullt ner till dessa linjer, och således också till just 6" slutlig bredd – mission accomplished, om uttrycket tillåtes … 😎

I och med detta är de fyra benen, på någon eller några tiondels millimeter när, precis lika tjocka (3-1/2"), precis lika breda (6") och släta och rätvinkliga runtenom samtliga fyra sidor.

Detta innebär i sin tur att jag nu är klar med det första stora arbetsmomentet – att komma från råsågat virke till färdigdimensionerade ämnen för själva bänkens delar i form av skiva och underrede.

Ett inte alltför stort jobb återstår för att få benen helt klara, nämligen att snygga till deras undersidor, som ju förstås måste vara jämna och i rät vinkel mot själva benet. Men det gör jag en annan dag.

Titta. Nu ser man bänken😉

#51: Jo – den gömmer man ju inte i brådrasket, precis … 😉

Se'n i dag är den dessutom ännu mindre gömd, ity jag har lagt fram de elva huvudlaminaten till skivan inne i själva verksta'n, för att börja göra dem klara för att limmas samman.

Innan det är dags för det jobbet vill jag dock göra klart fotsulorna, om man nu kan säga så om benens undersidor. Jag stötte ju som bekant ändträet på ämnena innan jag limmade samman dem, men dels är det svårt att få det riktigt snyggt i stötlådan när det är fråga om så kraftiga doningar (stöthyveln tenderar att "hacka" sig fram snarare än att prydligt skära av ändträet), dels har det hela glidit en smula på limytorna.

Läge, alltså, att gå över fotsulorna med den lilla stöthyveln! Innan det kan ske måste jag först fasa av kanterna – annars är risken överhängande att det rycks ut flisor ur kanten, vilket kan bli rejält fult!

För det här momentet hade det räckt bar med ganska små faser, men givet att man vill ha fasade kanter här även sedan, för att undvika utryck ur kanterna om/när man skjuter bänken över golvet, bestämde jag mig för en fullvärdig avfasning.

Detta började jag med att sätta en linje runt hela kanten; jag använde därvidlag en gradskiva med ett lagom tjockt pek …

… och gick sedan varvet runt med stöthyveln, till dess alla fyra sidorna hade fått faser i +/- 45°, ner till de skurna linjerna.

Sedan var det dags att ta ytan under behandling med hjälp av stöthyveln, under regelbundna kontroller mot referensyta och -kant med hjälp av vinkelhakarna …

… till dess ytan var slät, snygg och i rät vinkel mot benet, på längden liksom på tvären.

Det var inte mycket som behövde tas bort, men även det lilla gjorde skillnad.

Ett ben klart; tre kvar att avhandla!

Och så har samtliga fyra fötter fått sin pedikyr!

Det är förstås viktigt att benens undersidor är släta och i rät vinkel mot själva benen, dels för att bänken skall stå så stadigt som möjligt, men också och inte minst eftersom de kommer utgöra den referenspunkt från vilken tapparnas skuldror markeras, och det är på dessa skuldror som bänkskivan sedan vilar.

Det är med andra ord i allra högsta grad kritiskt att få detta så jämnt och exakt som jag bara kan, och till stor hjälp att utgå från en referenspunkt jag kan lita på.

Det ser ju mer än perfekt ut 👌👌👌👌🥇

#58: Njae … jag väljer mina fotovinklar med viss omsorg … så även om fotsulorna ser ganska bra (om än inte perfekta) ut, så är ytorna inte lika vackra på alla ställen. Det är dock ett medvetet val i det här skedet, nämligen att satsa på så god formriktighet jag bara kan, men inte jaga alla småskavanker.

Som sista moment innan bänken monteras samman kommer jag försöka få bort så många av dem som jag kan med putshyvel och sickel, men för närvarande vill jag inte ligga efter dem alltför hårt, och ta risken att fördärva formen på kuppen.

Till detta kommer att det trots allt handlar om en hyvelbänk till verkstan, och inte en möbel till finsalongen; ghur snygg jag än lyckas få den när den precis blivit färdig så kommer den med tiden att ta stryk, så det kommer finnas tydliga gränser för hur mycket (lite) jag har för avsikt att bry mig om skönhetsfläckar …

Nå. I dag var det så dags att börja förbereda laminering av skivan. Första moment i den uppgiften är att borra hål för styrpluggar, så för att försäkra mig om att jag inte borrar dem på ställen där saker skall sättas samman, eller andra hål och urtag tas upp, plockade jag fram mina layoutkartongbitar (som jag noga tagit vara på), och lade ut dem med hjälp av de mått jag tidigare kommit fram till skall gälla.

Med detta till stöd noterade jag sedan på tejpbitar var i respektive fog det passar att placera styrpluggen. I det sammanhanget var jag också noga att se till att inte välja samma läge på respektive sida av samma ämne – plugghålen borrar jag nämligen +/- 22,5 mm djupa (pluggen är 40 mm långa), och då ämnena är kring 45 mm tjocka vore risken stor att hålen komme att mötas på mitten. Jag har därför noga sett till att förkjuta hålen med +/- 1" från en fog till nästa.

Sedan bar det parvis av upp på andra bänken, och dikt an mot granitskivan, för markering av var på längden hålen skall sitta – på bredden styrs det hela som vanligt av parallellanslaget på pelarborrmaskinen.

Jag väljer att omväxlande mäta in och borra hålen för en fog i taget – det gfår kanske lite långsammare, men omväxlingen gör, tycker i alla fall jag, att det är lättare att förbli skärpt, och dubbelkolla allt innan jag drar i borrspaken …

Som synes har jag riggat upp stöd för ytterändarna, och kollar jag dessutom till yttermera viss- och säkerhet med det elektroniska vinkelmåttet att ämnenas tyngd inte får borrbordet att hamna på sniskan.

Jag hann bara med tre fogar i dag, men de blev å andra sidan precis så bra som jag hade hoppats, och låter sig snällt skjutas samman med mild handkraft.

Har i dag fortsatt borra för styrplugg i bänklaminaten, och fick så småningom upp en bra rutin.

Först noterade jag med rödpenna vad som var vänster respektive höger ände (sett från bänkens blivande framsida), för att vara säker på att jag inte vänder något fel …

… liksom jag till från tejpremsorna till laminatytorna förde över de lägen på längden, uttryckt i tum, vid vilka hålen skall borras – här alltså 22 respektive 44 tum från vänster samt 21 tum från höger ände …

… och sedan efter behov pallade under det ena eller det andra ämnet, som ju alla är olika tjocka, så att ytorna hamnade någotsånär i jämnhöjd …

… varpå jag med hjälp av måttbandet mätte in och med ett litet rött streck markerade dessa lägen …

… med en vinkelhake kollade att ämnena låg så vinkelrätt som möjligt mot granitskivan …

… varefter hålens position på längden kunde markeras med hjälp av vinkelhake och markeringskniv.

Sedan bar det av till pelarborrmaskinen, där ämnena finjusterades i längsled med hjälp av hyveljusteringshammaren …

… till dess ett streck befann sig precis rakt under spetsen på borrstålet.

Till slut torrpassade jag det senaste paret ämnen …

… lade sedan det av dem som redan var borrat på bägge sidor till högen av färdigbehandlade, och gick sedan vidare till nästa par.

Efter ett par timmar var så samtliga tio fogar mellan de elva ämnena försedda med vars tre styrplugg!

Jag är nöjd med resultatet – pluggpassningen är perfekt hela vägen, så ämnena kan torrpassas med minimal handkraft, och ytan är lika jämn som den var när de låg lösa, dvs. inte helt jämn, men med råge inom det acceptablas gräns.

Med de elva huvudlaminaten styrpluggade var det dags att ta hand om de bägge sista – bänkhakestycket samt framkanten.

Jag plockade därför fram min pappslöjd igen, och lade de bitar på plats som representerar urtag och annat dylikt i den främre delen av bänkskivan. För bänkhakeämnet valde jag att borra hål för hela fyra styrplugg – givet att ämnet är tunnare (34,5 mm) än de andra, och dessutom kommer ha ett antal bänkhakehål upptagna i sig räknar jag med en större deformationsrisk i samband med att det limmas fast, och vill jag därför ge det fler hållpunkter.

Jag borrade också två hål i 1B-sidan av bänkhakelaminatet, men tog däremot inte upp motsvarande hål i framkantsämnet.

Det senare skall nämligen fästas i ändkåpan med hjälp av en stor sinkförbindelse. På engelska kallas en dylika sinka ofta för condor tail, givet hur mycket större den är än en normal s.k. dovetail, så på svenska finge man kanske säga "valstjärt" i stället för "laxstjärt"?! 🤪😇

Oavsett bur man väljer att benämna den kommer det i alla fall vara den som styr precis hur framkantsämnet faller på plats, så när både den och ändkåpan är klara och kan torrpassas får jag i stället föra över hålens lägen med hjälp av plugghålsstift.

I och med detta är jag i alla fall klar att börja slutpassa ämnena mot varandra. Det är inte alltför mycket som fallerar, men på några ställen kvarstår smärre gap även när jag drar åt limknektarna. Jag skulle tro att limmet kan fylla dem utan större problem, men det är ju snyggare och bättre om jag i alla fall kan minimera dem så långt det låter sig göras.

Så är jag i gång med finputs för slutlig limfogspassning mellan laminaten. Det är ett ganska långsamt och pilligt jobb, men värt besväret för att få så bra limfogar som jag bara kan.

Dagens pensum blev de två första fogarna – tio återstår alltså, eller, i det här skedet, egentligen nio, ity jag inte kommer göra något åt fogen mellan bänkhakeämnet och framkanten förrän det är dags att limma dit den sistnämnda.

För all tydlighets skull bör jag kanske påpeka att jag inte bearbetar ämnena uppe på de bägge stödpunkterna – dessa syftar i stället dels till att göra det lättar att vända och vrida på paketet, dels till att försäkra sig om att det ämnena vilar på inte har någon inverkan på hur de passar samman, genom att låta dem vila på bara två smala punkter.

#75: Jag glömde säga att målet för putsningen av en given fog är att jag med ren handkraft skall kunna få den att sluta sig helt; går det, eller om det i alla fall kommer väldigt nära, törs jag tro att limknektarna kommer ha et inet alltför svårt uppdrag …

I dag tog jag en ny titt på det där med hur högt upp från golvet jag kommer vilja ha sitsen till svängsitsen, nu med hjälp av Lilla My i form av en Artek-pall med henne som motiv; svängsitsen kommer nämligen vara rund, den också, så att provsitta på något med samma form gör det lättare att i alla fall komma i närheten av den optimala kompromissen mellan god sikt och bekväm ställning för sittande arbete vid bänken å ena sidan, och att nå ner till golvet med fötterna utan att trötta ut låren å andra sidan.

Efter en stunds adderande och subtraherande av klossar kom jag fram till att +/- 22" (≈ 559 mm) bör bli lagom …

… och kollade jag det visavi hur det hela då kommer passa på benet.

"Bra", blev svaret! 😊

Översta bänkspännarhålet placerar jag 8" under skivans ovankant, och mellan detta och de bägge andra hålen blir det sedan 8-1/2" avstånd mellan centra, vilket ger mig en tillräcklig marginal såväl relativt bulthålen för monteringen av svängsitsfästet som gentemot tapphålen för tvärslåarna.

Annars fortsätter jag att finjustera passningen mellan laminaten, och har i det ärendet gått över de fyra första limfogarna en gång.

Resultatet av övningen är inte dåligt – till största delen sluter sig fogarna lika vackert som fogligt (🤪) – även om det fortfarande finns ett par-tre kortare avsnitt där jag kan få ner det näst tunnaste bladmåttet, som är 0,1 mm tjockt.

Rent strukturellt är detta alls ingen problem – limmet har med råge kapacitet att överbrygga den sortens mellanrum – utan mest en estetisk fråga om vad jag tycker ser tillräckligt snyggt ut. Förstås handlar det också om hur mycket tid och besvär jag är beredd att lägga på saken, men i någon mån också om att det alltid finns en risk att göra ont värre, eller skapa nya problem genom att lösa befintliga.

Vi får se. Jag har bestämt mig för att fortsätta hela vägen igenom med nuvarande toleranser, och sedan titta noga och ordentligt på såväl helhet som detaljer, och på basis av denna inspektion avgöra om jag skall köra ett putsvarv till eller inte … 🤔

Efter en produktiv eftermiddag, där jag gick igenom samtliga limfogar en första gång, och sedan gick över tre av dem en gång till …

… har jag nu kommit så långt att jag bara hittar ett enda ställe där jag kan få in det allra tunnaste bladmåttet (som är 0,05 mm tjockt), och dessutom ett ställe där jag inte får in ens det bladet, men fortfarande kan se att fogen inte sluter alldeles helt och hundraprocentigt tätt.

Dem tittar jag på en gång till i morgon, och se'n får det duga!

I går eftermiddag tittade jag som utlovat på det en gång till, riktigt noga, och fann sammanlagt sex korta avsnitt (markerade med tejp) där jag just och jämnt kunde få ner det tunnaste bladmåttet.

Som redan sagts är detta inget som påverkar hur starka eller bra limfogarna blir, utan helt och hållet en estetisk fråga – limmet är, när det har härdat, mörkare än träet, och kommer alltså synas om man går över ytan med vita handskar, förstoringsglas och kritisk min.

Det bryr jag mig inte längre om!

Perfektion är alltid trevligt, men dels är jag rädd att bara flytta runt problemen om jag fortsätter jaga efter dem, dels handlar det till syvende og sist om en hyvelbänk, som om några år kommar ha fått en patina som jämnar ut det mesta i den vägen.

Med andra ord: nu får det duga som det är! 😅🍾🥳

I och med detta var det dags att ta itu med de diverse moment syftande till att skapa de håligheter och annat jämförbart som kommer behövas för att montera baktången, coh som det är lättare att göra innan skivan är laminerad, och man kan bearbeta ett laminat i taget.

I detta syfte började jag med att flytta runt ämnena så att skivan ligger med undersidan uppåt …

… och plockade jag sedan fram även framkantslaminatet.

Framkanten kommer vara det allra sista som limmas fast när skivan lamineras, men den kommer behöva vara med i leken, torrpassad, större delen av tiden, eftersom dess yttersida utgör bänkskivans referenskant.

Givet detta var jag vid planeringen av ämnenas placering mycket noga med att se till att jag vad just framkantslaminatet beträffar fick dess referensyta som yttersida; jag vet dessutom att jag var extra noggrann när jag hyvlade den ytan, så jag törs tro att mått och vinklar tagna därifrån kommer vara tillfyllest tillförlitliga.

Av bilden framgår för övrigt hur fiffiga de traditionella referensmarkeringarna är: även om jag redan putsat bort märket från referensytan (vilket jag alltså har, för att minimera ytterligare bearbetning av en godkänd och kritiskt viktig yta) så ser jag direkt med ledning av märket på referenskanten vilken av ytorna som är referensditon, då vinkeln pekar mot densamma.

Jag passade för övrigt också på att med hjälp av lasermåttet och en bit plejfa mäta skivans bredd, och konstaterade att det skiljer +/- 2 mm mellan höger och vänster. Vi får se om jag fixar till det när skivan är sammanlimmad … ?!

Apropå referensmarkeringarna så anger ju de dessutom i vilken riktning ytan eller kanten är hyvlad, och på ovansidan har jag som bekant varit noga med att få en främre del där alla laminat skall hyvlas från höger till vänster, och en bakre del med omvänd fiberriktning; på undersidan har jag inte varit eller för den delen kunnat vara lika noga, så där byts det riktning på vart och vartannat ämne. Detta är förstås betydligt mindre kinkigt – undersidan kommer bara synas om man riktigt anstränger sig för att se den, så får jag lite uttryck i den så må det vara hänt … men jag har i alla falkl tagit ett foto, så att jag även efter det att märkena har försvunnit kommer veta vad som är vad! 💡

I nästa steg var det så dags att plocka ner den stora vinkelhaken från dess plats på väggen …

… och omsorgsfullt etablera ett datum för fortsatt layout.

Tappen i bänkens högerkant på vilken ändkåpan skall monteras har jag planerat skall vara 1-1/4" lång.

Givet att laminatens ändar i det här skedet inte är perfekt jämna, och att det vore ganska meningslöst att försöka få dem dithän innan skivan limmats samman, och allt sitter still för gott, valde jag därför att sätta an vinkelhaken så att den kom i linje med det kortaste laminatslutet.

Sedan skar jag med kniven en linje utefter vinkelhaken, tvärs över bänkhakelaminatet …

… tryckte med diverse tvingar ihop laminaten, så att ändarna hamnade i +/- samma plan, drog åt de stora limknektarna ordentligt, så att inget kunde röra sig, tog sedan bort de andra tvingarna …

… mätte ut exakt 1-1/4" från min ursprungliga datumlinje, och skar med hjälp av vinkelhaken en djup knivlinje tvär över hela skivan (utom framkantslaminatet). Detta ger mig en ny datumlinje, som är densamma för tolv av de tretton laminaten.

Notera därtill att datumlinjen i fråga i samtliga fall är skuren i ett ämnes referenskant … 💡

Med detta avklarat var det dags att plocka fram ritningar, instruktioner och hårdvaran till baktången …

… och börja mäta, fundera, måtta och prova …

… till dess jag var säker på att min plan se'n tidigare – att göra öppningen för den rörliga bänkhaken 16-1/2" lång, och placera höger framben ytterligare 1/2" åt vänster – kommer att fungera.

Jag har som redan nämnts (ännu) inget mätinstrument för långa tummått med tillräcklig precision i graderingen, så jag räknade raskt om 16-1/2" till 419,1 mm, och mätte upp och markerade just 419,1 mm med hjälp av 600 mm-linjalen.

Med ledning av märket på 419,1 skar jag sedan en ordentlig markering där, som jag också drog ner 3/8" i nästa laminat; skälen härtill kommer varda uppenbara de kommande dagarna.

När jag sedan plockade loss bänkhakelaminatet, och drog knivlinjen hela vägen runt, kunde jag konstatera att dess läge stämde precis med tidigare gjorda beräkningar och pennstreck …

… så efter att till yttermera säkerhet ha dragit ett blyertsstreck hela vägen runt, strax utanför knivlinjen …

… plockade jag fram sågen, och kapade ämnet efter blyertsmarkeringen. Den sista lilla biten in till knivlinjen tog jag sedan bort med hjälp av stötlådehyveln.

Den överblivna änden tar jag noga vara på – den har jag nämligen planer för! – men innan jag lade den åt sidan tills vidare såagade jag av ytterligare några centimeter, och skruvade sedan en bit plywood i dess ena ände …

… i syfte att få en distansbit med exakt samma tjocklek som bänkhakeraden …

… så att det går att spänna samman ämnena med limknektarna utan att framkantslaminatet böjer sig.

Så småningom kommer förstås ändkåpan att fylla samma funktion, men innan den är klar att sättas på plats kommer jag behöva dra åt och lossa knektarna många gånger …

Efter dagens id började jag den instundande långhelgen med att ånyo provpassa baktången, och jämföra den med gårdagens urtgag i skivan, varvid jag fann det gjorda vara gott gjort …

… och läget likaledes gott för at t fortsätta med fortsättningen av samma urtag – 3/8" skall bort från grannlaminatet!

Givet att jag tänker använda fyrkantiga bänkhakar måste hålen för dessa i bänkhakelaminatet tas upp från sidan, men då hålen dessutom måste sitta mitt för baktången behöver öppningen för den rörliga bänkhaken vara bredare än bänkhakelaminatet. Blocket i vilket den rörliga bänkhaken sitter kommer vara 1-3/4" brett, och bänkhaken 1" bred. Detta ger en återstod på 3/4", vilket i sin tur innebär 3/8" på varje sida.

Alternativet hade varit att tillverka ett mellanläggslaminat, lika långt och brett som bänkhakelaminatet, men bara 3/8" tjockt. Det är en ganska kinkig operation för hand, över så långt distans och på en tillfällig arbetsbänk som saggar i mitten. Nej tack.

I stället väljer jag altså varianten att göra ett 3/8" djupt intag i grannämnets högerända. Som redan nämnts hade jag redan förberett detta, och nu plockade jag loss ämnet ur skivan, och vidareförde markeringen hela vägen runt …

… och ställde sedan in bandsågewn för att, med en viss säkerhetsmarginal, lägga klyvsnittet som markerat var.

Därefter mejslade jag ut en ränna mot knivmarkeringen på tvären …

… lade sågen i rännan, och kapade stycket.

Med hjälp av grundklossen, och två parallella bitar plywood för grundklossen att rida på, hyvlade jag sedan ner ytan till önskat djup, dvs. 3/8" …

… och avslutade jag övningen med att dymedelst den lilla simshyveln putsa urtagets skuldra.

Vad jag inte hade tänkt på var att detta förstås gjorde att gårdagens distansbit plötsligt inte fixar hela distansen längre …

… men med en schysst spillbit ur klosshögen var det geschwindt åtgärdat!

I och med detta har rännan för klossen med den rörliga bänkhaken blivit färdig; nästa jobb blir att göra urtaget på undersidan för skruvblocket!

Imponerande och underhållande högklassigt hantverk🥇👍👏👌

#111: Tusen tack för de vänliga och uppmuntrande orden!

I går noterade jag att bandsågsbordet inte var riktigt rätt inställt i längsled – snittet gick som synes någon millimeter längre på undersidan av ämnet än på översidan. Just här spelar det ingen roll – det enda som kommer synas är liten prick, och det bara om man dyker ner på bänkskivans undersida.

Givet att jag står i beråd att göra ett antal halvkritiska snitt med bandsågen är det dock inte ett sakernas till stånd som jag kan tillåta mig.

En snabb koll med vinkelhake gav också besked: bordet är felställt i längsled!

Dessbättre är detta justerbart, så efter en stunds skruvande var saken biff, och bordet korrekt inställt!

Givet att jag som sagt skall göra en del snitt nu, vilka kräver största möjliga finess – min bandsåg är en ganska enkel apparat, så det finns gränser för vad som kan uppnås, men jag vill i alla fall få det så bra det bara går – och att jag de senaste månaderna har gjort många och långa snitt i hårt trä tänkte jag att det är lika bra att också byta till ett alldes nytt och helvasst sågblad!

Sagt och gjordt: ut med gamla, in med det nya, och så en fullständig genomgång och finjustering av alla inställningar, så nu bör jag i alla fall ha skapat så goda förutsättningar som jag kan.

Nå. Med bandsågen fit for fight igen var det dags att trippel- (eller vilken multipel det nu är som jag befinner mig på nu) kolla placeringen av hårdvaran till baktången och, när jag var helt säker på att jag var nöjd med dess position, dra en lätt knivmarkeringen på insidan av innerskenan …

… varefter jag tog fram linjal och vinkelhake, och satte en knivlinje 14 tum in från änden, vilket är där urtaget för skruvblocket skall sluta.

Som synes skall urtaget gå över ett och ett halvt ämne, men mer därom i ett kommande inlägg.

Det hade förstås varit möjligt att använda skenan som linjal för att sätta an knivlinjen i längsled, men risken hade funnits att man rubbade den ur läge under pågående markering, eller ännu värre, lade den i fel läge från början.

Givet att det dessutom är en sund princip för undvikande av fel att så långt möjligt ta alla mått och att sätta an från samma datum valde jag i stället att stryka på linjen med strykmåttet, med utsidan av framkantslaminatet som referens – det är ju som jag sade häromdagen det som är referenskant för hela skivan nu!

Installationsanvisningarna säger att skenorna bör monteras så att skruvblocksplåten har ett visst spel i dem – rekommendationen är 1/16" ≈ 1,6 mm – så när jag passade in dem lade jag en 1,55 mm tjock trälist i den ena skenan. Av installationsritningarna framgår också att bredden på urtaget skall vara 2-5/16", och sepofantabletter: när jag kontrollmätte efter att ha strukit linjen var sagda bredd exakt 2-5/16", hela vägen! 🥳

Som tidigare nämnts skall höger bänkskiveända förses med en tapp för ändkåpan, vilket innebär att de yttre laminaten skall kortas så att de kommer i plan med tappens skuldror. Jag markerade således runtenom,men fegade sedan ur lite inför sågningen, och satte en ytterligare markering cirkus en halv millimeter utanför den riktiga, och sågade sedan efter den istället.

Med ämnet kortat till (nästan) slutlig längd var det så dags att markera djupet på urtaget. Som vanligt dubbelkollade jag de givna måtten mot ett torrpassat skruvblock, vilket visade sig vara väl! Enligt ritningen skall djupet vara 1-7/8", vilket visade sig vara i tajtaste laget, så jag ökade till 2-1/8", och sedan var det dags att flytta över ämnet till bandsågen …

… och lägga snittet; som synes sågar bladet nu på håret när lika långt på över- respektive undersidan.

Tvärsnittet lade jag sedan för hand …

… varefter det var dags att sätta laminatet på plats igen, och kolla resultatet.

Mer än nöjd med den första (och enklare) delen av urtaget var det dags att ta itu med nästa del i nästa laminat. Efter att ha markerat det hela sågade jag så mycket som var möjligt av tvärsnittet, dvs. så djupt det gick att komma utan att sågen gick förbi linjerna …

… varefter det bar iväg till pelarborrmaskinen, där jag med forstnerborr i olika storlekar bit för bit avlägsnade det som avlägsnas skulle, med en återstående marginal till mina linjer på mellan en halv och en millimeter.

Borrmaskinen har ett elektroniskt djupstopp, men jag har konstaterat att det är oprecist på några tiondels millimeter när, så i stället tarerade jag borret till ämnets ovansida, och borrade sedan amtliga hål till 23,5 mm djup genom att helt enkelt läsa av djupet på displayen, och avbryta borrningen när den visade just 23,5.

Bägge de urtag jag gjort i dag skall finputsas ytterligare – inte för att det direkt behövs, eftersom de inte kommer synas där de sitter på undersidan, halvt dolda innanför baktångsmekanismen, men ba'fatt – mmen det gör jag efter det att jag limmat samman dem, så att jag samtidigt kan jobba på att få dem att se snygga ut tillsammans.

Nu nöjde jag mig med att med ett stämjärn ta bort ett par lite större bitar som borrningen hade missat.

Som synes är den stora nackdelen med att borra det faktum att spetsen på borrstålet lämnar ett märke efter sig, men så länge det, som här, är fråga om något som ändå inte kommer synas spelar det ju som sagt noll roll. 😎

I och med detta är urtaget i grova drag färdigt …

… och som synes passar baktångsmekanismen däruti! 🥳

Nota bene: rent funktionsmässigt skulle det duga som det är, men jag kommer nog ändå vilja snygga till urtagets sidor en smula … 🤪🤓

Jag började gårdagens hyvelbänksövningar med att korta även bakkantslaminatet, varvid jag misslyckades såtillvida att sågsnittet kom lite snett åt fel håll, så att det efter passage genom stötlådan blev ungefär 1,5 mm för kort.

Visserligen förutsätter jag att jag efter sammanlimningen kommer behöva sluttrimma ändträet kring ändkåpetappen, men jag vill ju därvidlag helst ge mig själv så goda utgångsföresättningar som möjligt …

… så det var bara att ta fram stora vinkelhaken, och sätta an en ny skulderlinje för tappen …

… och sedan köra ändarna på de bägge laminaten i vilka jag tagit upp urtaget genom stötlådan, även de.

Sedan kunda jag snygga till den borrade delen av urtaget …

… till dess den fått hyfsat jämna ytor, tagna ner till knivlinjerna.

Håligheten är därmed i stort sett färdig (en sista finputsning kan bli aktuell efter sammanlimning), men jag konstaterade också att det uppstått ett gap mellan ämnena …

.. så det var bara att försiktig putsa bort några hyvelspån i taget från dem …

… till dess passningen förbättrats. Jag skall ta bort lite, lite till, men det hann jag inte i går …

… då andra nöjen kallade på mig; innan jag gav mig dem hän kunde jag dock konstatera att skruvblocket passar som det skall i urtaget!

När jag kom ner i verksta'n i dag kunde jag konstatera att fogen mellan de bägga urtagna ämnena hade fortsatt röra på sig. Jag antar att jag, när jag skapat urtaget, har öppnat upp för en såpass snabb växling av fukthalten inuti ämnena att de rört sig.

Det var med andra ord bara att fortsätta putsa, helt försiktigt och en liten bit i taget, under konstant torrpassande …

… till dess jag var tillräckligt nöjd med reslutatet för att sätta det åt sidan tills vidare.

Jag kommer behöva gå över vissa ställen en sista gång i samband med att jag limmar samman fogarna, men det spar vi till dess det är kommet så långt, förhoppningsvis i loppet av nästa vecka.

För närvarande kan jag i alla fall än en gång konstatera att baktångsmekanismen kommer passa som den skall.

Med urtaget färdigt så här långt ar det dags att vända på skivan, så att ovansidan kom uppåt igen …

… och sedan, efter att ha kollat med vindlattor att det inte verkar bli skevt (tack och lov ser det bra ut så här långt, även om jag bara kommer veta säkert efter det att skivan är färdiglimmad) …

… var det dags att markera för ändkåpetappen.

Tappen skall förvisso sitta mitt på skivans kortände, så rent principiellt hade det varit möjligt att helt enkelt ställa ett strykmått till lagom mått, och så stryka på linjer från respektive kant.

För att få det hela så koherent och korrekt som möjligt valde jag i stället att ställa två strykmått, ett till 32 mm och ett till 72 mm, och sedan stryka an med dem från samma kant, vilket givetvis är referenskanten. På så vis kan jag vara säker på att linjerna blir parallella med referenskanten och med varandra.

På bandsågen gjorde jag sedan likadant: först ställde jag in den för 32 mm, och sågade snittet på ena sidan tappen på samtliga ämnen; därefter ställde jag om den till 72 mm och sågade de andra sidorna i ett svep.

Nästa steg blir att såga skuldrorna, men givet att detta är ett mer kritiskt moment så väntar jag med det till i morgon, och tacklar det när jag är fräsch och nyter.

Jag konstaterar också att det nu börjar likna nå't! Yttersta änden av fogen mellan ämne 3 och 4 framifrån räknat behöver putsas en gång till för perfekt passning, och så skall jag markera (men ännu inte ta upp) för hyvelmothållsurtaget … men sedan kan jag börja limma!

Ganska spännande och en smula nervöst … men framförallt skönt att äntligen vara framme vid'at!

Jag är så otroligt imponerad fastän jag inte fattar så mycket men jag ser ju vilket precisionsjobb som det handlar om.

#145: Tack skall du ha! Det är noga sett en lustig blandning av grovjobb och precisionsarbete – allting är jämförelsevis stort och tungt, men måste samtidigt passa samman med nästan förvånansvärt små marginaler.

Jag önskar jag var mer kunnig för då kunde jag kanske ställa mer frågor men nu är det bara stum beundran haha 😃

#147: Om det är något särskilt du undrar eller skulle önska få ytterligare förklarat är det bara att fråga på!

I dag har jag haft en lika lång som produktiv dag i verksta'n!

Första jobb för da'n var att såga ändkåptetappskuldrorna (fint ord, va'?!). Som vanlig när ett sågsnitt skall läggas med så god precision jag förmår åstadkomma så börjar jag med att med stämjärn skapa et som på engelska kallas knife wall, dvs. ett trekantigt jack satt emot det streck som tidigare dragits med markeringskniven.

Poängen med en sådan knivvägg (eller vad det nu kan heta på ordentligt svenska fackspråk) är dels att det blir lättare att starta sågen i precis rätt läge – den faller av egen tyngd ner i spåret; dels (och framförallt) att det gör att sågtänderna aldrig vidrör själva ytan. vilket innebär att skulderlinjen (som är det enda som i slutändan kommer synas) så som den skars med kniven förblir intakt.

Jag sticker här mera parentetiskt emellan med ett fiffigt trick: i samband med att jag stämde ut knivväggarna råkade jag ut för att en hörnflisa delvis lossnade. Ett bra sätt att få in lim i en sådan spricka är att ta en bit tunn tråd (t.ex. sytråd, tandtråd eller, som här, riggtråd till modellfartyg), doppa den i lim, och sedan med dess hjälp föra in lim. 💡

Nå, i alla fall. Efter att ha sågat skuldror på samtliga ämnen – åtta inalles – som skall ingå i tappen …

… hade jag en tapp!

Därtill en tapp med vilken jag är riktigt nöjd eller, om skall vara noga, en ansats till en tapp med vilken jag är rikigt nöjd! När skivan limmats samman kommer jag förstås behöva trimma tappen, men redan som den är nu är den inte illa – alla vinklar räta, och alla ytor så gott som släta.

"Säll är den som har till rättesnöre, att alltid tänka efter före."

Det slog mig här under helgen att jag läst ritningen fel: det är inte urtaget som enligt densamma skall vara 1-7/8", utan återstoden, dvs. det som är kvar av själva skivan.

Nå. Lätt hänt att villa bort sig i tre dimensioner och med grejorna upp och ner. Och så länge det är på det hållet är problemet minimalt: att ta bort mer är aldrig särskilt svårt; det är att sätta tillbaka det man tagit bort för mycket som är ett problem på riktigt. Och sådant är alltså inte fallet nu!

Det var med andra ord bara att stryka an de rätta måtten, och sedan med hjälp av bandsåg, pelarborr, stämjärn och stöthyvel avlägsna ytterligare +/- 1/8" från baktångsurtagets tak.

Jag tror att baktångsmekanismen hade fått plats ändå, men det skadar inte att ta det säkra före det osäkra, och snällt följa ritningen nu när jag har förstått den. Och hellre lite merjobb nu, när det är lätt att utföra, än samma merjobb, fast än mer jobb, efter det att skivan limmats samman, och det är svårare att få till.

Med urtaget helt fixt och färdig var det så dags för det sista större jobbet innan laminering, nämligen ytterligare ett urtag, den här gången i vänster ända av bänken, och avsett att ta emot blocket med hyvlingsmothållet.

Jag har funderat fram och tillbaka på exakt placering – å ena sidan vill man inte ha mothållet för långt bortanför vänster framben och framtången, eftersom de bägge sistnämnda då kan komma i vägen en smula; å andra sidan vill man inte ha det för nära heller, eftersom det justeras i höjdled medelst klubb- eller hammarslag, och man behöver utrymme att komma åt med sagda klubba.

I slutänden bestämde jag mig för att sätta dess bortre kant 11 tum innanför bänkens vänstra ända, och var det bara att markera var urtaget, som i sin tur mäter 2-1/2" x 2-1/2", skall hamna.

Sedan sågade jag urtagens kanter i var sitt ämne, så noga jag bara kunde, och lade sedan ytterligare några sågsnitt genom det som skall bort …

… för att göra det enklare att stämma ur större delen av överskottet …

… varefter jag tog ner ytorna till slutgiltig nivå medelst grundkloss. Eter att ha torrpassat och kollat resultatet fortsatte jag att, så gott det gick, trimma urtagens sidoväggar …

… till dess ett urtag åstadkommits som är så nära vinkelrätt mot skivan och så jämnt mellan de bägge laminaten i vilka det är upptaget som jag kan åstadkomma i det här läget. En viss efterputsning (som inte kommer bli helt enkel) tör krävas efter sammanlimning, men det bör i alla fall bli lättare äm det hade varit att ta upp det från grunden i den färdiga skivan?!

Som sista id för dagen ploackde jag sedan ut laminat nr 4, och finputsade det ytterligare något litet, för att bli av med den allra sista glipan stor (nåja) nog för det tunnaste bladmåttet.

Med detta avklarat får jag nog betrakta mig som nöjd – bättre kan jag inte få det, i alla fall – och klar att under veckan som kommer börja limma samman laminaten till en skiva! 😄

I går eftermiddag var det så äntligen och långt om länge – åtta och en halv månad sedan jag påbörjade bygget – dags att börja limma samman bänkskivan!

Jag började med lägga laminaten åt sidan en stund …

… så att jag kom åt att täcka golvet med en bit mjölkkartongpapp – jag har en rulle (otryckt) sådan sedan ett målarjobb i hemmet för en del år sedan, och det är mycket tacksamt som golvskydd, ity plastskiktet som gör att mjölken stannar i paketet också tål färg och lim och allmänt gojs och slafs – och sedan ställa fram sågbänkarna på denna.

Mattan är visserligen en verkstadsdito, och hade nog i sig tålt lite limspill, men när det så småningom blir dags att olja in en färdiga bänken vill jag helst inte spilla linolja i en yllematta. OK, rsiken för självantändning på en plan yta, som t.ex. en matta, är mycket mindre än vad som gäller för en hopknycklad trasa, men jag tycker inte om att ta några som helst risker med dylikt.

Jag kommer bara limma en fog i taget (et är stressigt nog att få på lim på två ytor, och alla tvingar på plats innan det börjar härda) men för att få fullt stöd och alla fogar sammanpressade i sitt sammanhang, väljer jag att hela tiden arbeta med ett paket bestående av de nio huvudlaminat i vilka jag inte gjort andra urtag än ändkåpetappen. På så vis hoppas jag eliminera risken att på ett tidigt stadium råka tvinga in skevheter i skivan.

För att underlätta och snabba upp utplaceringen av de 24 limknektarna plottade jag också ut jämna mellanrum för dem med ledning av den skiss jag tidigare tagit fram, och jag dubbelkollade också att jag stod i beråd att stryuka lim på rätt ytor, vända på rätt håll (8A vänster mot 8B vänster – check!) …

Sista moment innan det var dags att öppna limflaskan var att skydda intilliggande fogar mot limspill med gladpack, samt plocka fram samtliga 24 limknektar och placera dem inom bekvämt räckhåll …

… och sedan var det lim på, sammanläggning, torrpassning av resten av bunten, och till sist 24 knektar ställda i stram och hårt åtdragen givakt!

Sedan gårdagens limfog satts an och spännts åt gjorde jag också en insats för att något förbättra urtaget för hyvlingsmothållet – differenserna var inte enorma, men det är enklare att försöka fixa dem nu än det kommer vara sedan laminaten i fråga limmats på plats.

Helt perfekt har jag inte kunnat få det, men det är bra nära, och bortom en viss punkt (som jag misstänker att jag har nått nu) kan man lika gärna fixa slutpassningen genom att bearbeta hyvlingsmothållet. Visst: ju bättre urtag, desto lättare, men det handlar till syvenda og sist om att mothållet skall sitta lagom trögt i urtaget.

Limmet härdar i teorin på dryga 30 minuter, men jag föredrar att låta det sitta kvar i spänn längre än så, och planerar därför att limma en fog på morgonkvisten, och en på kvällen, så att var och en får +/- tolv timmars härdningstid innan jag lossar på knektarna.

I morse var jag således ner, vände på hela paketet (planen är att först limma fog 9 till 12, och därefter vända igen, och limma fog 7 till 3) och strök på och spännde upp nästa fog.

Jag har inte brytt mig om att rapportera varje limmad fog, men alldeles nyss hade den feme dylika – nr 12 i fogregistret, dvs. bakkantslaminatet – fått härda i tolv timmar, och var det dags att vända på kuttingen, och börja gå i riktning mot framkanten i stället.

Givet att jag nu hade sex laminat sammanlimmade till en massiv helst utgick jag från att det inte längre var lika viktigt att spänna upp hela paketet om nio ämnen, utan lade jag bara dit nr 7, och spännde upp. Därmed är det inte heller nödvändigt längre att lägga gladpack emellan: riånner det neråt hamnar det bara på redan limmade fogar, och det finns inget ovanför i vilket eventuellt kladd från limpåstrykningen kan fastna.

Och det fortsätter: limknektar i färd med att följa kommandot "lediga!" …

… och strax därpå, med nästa ämne limbestruket och på plats, "giv akt!"

Och där var fog nr 5 på plats!

I och med detta är alla raka fogar limmade och klara (nå, femman skall förstås härda, också, men ändå), och är det härnäst dags för fog 4 och 3, dvs. de bägge ämnen i vilka urtagen är gjorda, vilket komplicerar saken i alla fall en smula.

Med fog nr 5 genomhärdad över natten var det dags att ta itu med fyran och trean, men först bestämde jag mig för att skrapa bort i alla fall det värsta av limresterna från skivans bägge ytor.

Intre för att det spelar så stor roll om det görs nu eller längre fram, men givet att jag ville torrpassa de kommande två laminaten ordentligt ville jag ha en snyggare och jämnare ytor att kolla mot.

Jag passade också på att med hjälp av vindlattor kolla om skivan så här långt blivit skev under sammanlimningen. Och si: det hade den inte! 🥳 Däremot är vänsterändan en smula skålad på undersidan, och således i motsvarande grad lätt konvex på ovansidan (eller om det var tvärtom – jag minns faktiskt inte trots att det bara är ett par timmar sedan jag kollade 🤪), så ett visst planhyvlingsarbete kommer det behöva bli ändå. Men hellre detta än att det skulle vara skevt!

Jag misstänker att håligheten i vänsteränden kommer sig av att jag under sammanlimningen har pressat ihop skarvarna på tvären; beträffande detta bör jag kanske tillägga att jag förstås sett till att därvid skydda käftarna på skruvtvingarna, eftersom de är av trä och annars hade löpt allvarlig risk att limmas fast i skivan!

OK, man hade nog fått loss dem, men med ganska stor risk för att samtidigt riva loss flisor ur skivan och/eller tvingkäften – genomhärdat lim är ofta starkare än det limmade materialet, nämligen!

Ett par bitar genomskinlig pakettejp på käften har därvidlag enkelt och geschwindt gjort susen, och jag har inte haft några som helst problem med lim på tvingarna.

Då jag bestämt mig för att limma bägge de påföljande fogarna samtidigt ville jag först kolla en sista gång att allt passade som det skulle, och fann då att jag fortfarande behövde putsa lite lätt på ena sidan av urtaget för hyvlingsmothållet, så det vara att plocka fram stöthyvel, stämjärn och vinkelhakar, och putsa loss till dess jag var nöjd med resultatet …

Sedan var det äntligen dags att stryka på lim, lägga samman, och spänna åt! Ett lite stressigare jobb jämfört med tidigare, eftersom jag nu skulle få lagom med lim på två fogar är lika med fyra ytor, och sedan få allt på plats innan limmet började härda på allvar.

Detr gick dock bra, så nu är skivan sammanlimmad, så när som på bänkhakelaminatet och framkanten.

I det förra av dessa bägge måste jag första ta upp bänkhakehålen, och innan det senare kan limmas dit måste jag tillverka och passa in ändkåpan.

Arbete nog som återstår innan skivan är klar, alltså, men dagens id känns ändå som ett stort steg i rätt riktning.

Sådär en 45 minuter efter det att jag blivit klar med sammanlimningen passade jag på att skrapa bort limöverskottet i urtagen – det är nämligen mycket lättare att få bort när limpärlorna har grundhärdat, men fortfarade är lite mjuka i mitten.

👍👍👍👍👍👍👍👍👍👍👌

#177: Tusen tack skall du ha! 😊

Plockade tidigare dag loss vad jag nu faktiskt törs kalla en bänkskiva, i all fall i vardande, från limknektkorsetten, och började undersöka hgur det hekla har blivit.

Jag kunde därvidlag konstatera att jag nog kommer behöva ta bort ytterligare något litet från urtaget för baktångsmekanismen (vilket är helt okej – ta bort kan man alltid; lägga till är mycket svårare) …

… samt att skivan är en aning konvex på bredden på undersidan, och i motsvarande grad konkav på ovansidan.

Givet hur lite kontroll man har när man väl börjar limma får jag dock säga att jag är fullt nöjd med utfallet. Visst, en del jobb kvar för att få till'at, men helt inom marginalen ändå.

I alla fall. Innan det är läge att fixa vad som fixas skall vill jag få bänkhakelaminatet på plats, så i det syftet torrpassade jag det, och mätte jag bekräftelsevis in var benen kommer hamna …

… varpå jag ställde smygvinkeln till 2°, vilket är den framåtlutning bänkhakehålen skall ha relativt skivans lodlinje …

… och trippelkollade jag att de mått jag valt för ändmålet (1-3/8" långa bänkhakehål, och 3-7/8" mellan hålen) stämde överens med verkligheten, och fördelade sig som önskvärt är på den därför avsedda sträckan.

En annan sak som jag fann mig nödsakad att kolla var bänkhakelaminatets inpassning på resten av skivan. Jag noterade nämligen att ämnet i fråga är vordet skevt sedan jag tillverkade det i vintras, men dessbättre visade det sig att skevheten försvinner helt när det spänns upp mot resten av skivan. Uff! Just det här laminatet har jag noll marginal att bearbeta ytterligare, så det är en rackarns tur att det blir rätt när det kommer på plats.

I alla fall. Nå. Åter till bänkhakehålen. För att markera dessas placering tillverkade jag två enkla måttjiggar, en på 3-7/8" bredd, och en på 1-3/8" …

… med vars hjälp jag satte övliga märken i ämneskanten.