Efter att ha sågat kinderna på tapparna …

… fördjupade jag med hjälp av stämjärn markeringslinjerna längs skuldrorna, tryckte med stämjärnet ut en trekant ner i linjerna, och fick på så vis ett trekantiga urtag i vilka sågen kan sättas an. Detta gör det dels lättare att sätta an snittet med god precision, men det gör också att sågtänderna aldrig bearbetar kanten på skuldran, då ju denna redan har skapats av markeringskniv och stämjärn, vilket i sin tur ger en mycket renare och jämnare kant – och kanten är ju det som kommer synas!

Nu bör tilläggas att jag vad beträffar just det här projektet inte bryr mig särskilt mycket om hur det ser ut i slutändan – det är ju en himpagimpa till verksta'n och inte en finmöbel – men jag villa testa och se hur det blir om jag använder rätt teknik, men jobbar så fort jag kan. 🤔

Efter att ha sågat samtliga skuldror …

… gick jag över tapparna och skuldrorna med stämjärn, och tog bort och jämnade till efter sågen.

I synnerhet det här momentet var ett där jag inte var så noggrann som jag brukar, utan i stället jobbade undan så fort jag kunde.

Sedan markerade jag tapparnas bredd på de ämnen i vilka tapphålen skall tas upp (tapphålens sidor hade jag redan satt med hjälp av strykmått) …

… och tog jag fram en lockbettel i rätt storlek (1/2") och började stämma ur det första tapphålet …

… men si!, då kom jag på: "jag har ju köpt en pelarborrmaskin!"

Sagt och gjort: med ett 12,5 mm borr i maskinen gick det helt geschwindt att ta bort det mesta av spillmaterialet i tapphålen …

… för att sedan fixa till hålens ändar med lockbeten, och deras kanter med stämjärn.

Dels gick detta förstås fortare, men det var också fråga om att parera för ett misstage jag gjort redan när jag kapade ämnena till rätt längd: om man skall stämma tapphåll med lockbettel i änden på ett ämne bör/måste man ha en tillräckligt lång överskjutande bit; annars ör risken nämligen stor att lockbetteln utövar så starkt tryck mot ändan att fibrerna brister, och en bit slås ut ur ändträet.

Efter torrpassning av tapparna i tapphålen …

… borrade jag hål även för …

… dragborrning av förbanden.

Därvid är hålen i tapparna borrade +/- en och en halv millimeter närmare respekive skuldra än de hål som går genom tapphålen. När man sedan slår en dymling genom de kombinerade hålen så drar den in tappen i tapphålet, och skapar en synnerligen stark och stabil fog.

Till detta behövdes förstås dymlingar, så jag tillverkade tolv sådana av spaltad ek, och med en diameter på 1/4" …

… strök sedan lim (i form av flytande hudlim) på fogarna …

… och slog i dymlingarna.

Sedan limmet fått härda över natten putsade jag bort några smärre ojämnheter, liksom mina diverse blyertsmarkeringar, och skruvade sedan ett par bitar tröskellist i mässing på en kort- och en långsida.

Med himpagimpan ställd på högkant kan jag få upp det hela i nivå med pelarborrmaskinens bord …

… och vänder jag den 90° kan jag komma långt nog ner för att kunna få stöd i höjd med bandsågsbordet.

Mässinglisterna är förstås tänkta att något minska friktionen; jag skall också senare i veckan skaffa en bit 9 mm tjock plywood och fästa den på ena sidan av respektive himpagimpa så att paketet dels blir ytterligare lite vridstyvare (de dragborrade förbanden är, nota bene, redan mycket styva och starka, men ändå) men framförallt så att det blir precis lagom tjockt för att passa perfekt i stödbockens urtag.