Sätter ett litet avtryck här för att följa detta beundransvärda bygge😉

Jag följer också med till del 4 av detta fantastiska bygge . Det är så mycket visdom och lärdom man får ta del av via Banjoman’s otroligt skickliga hantverk och utförliga beskrivningar av detta fina bygge🤗

#1 & #2 Tusen tack skall ni ha! Nu börjar jag äntligen skymta målsnöret, eller i alla fall ett flertal delmålsnören! Som vanligt är osvuret bäst, så jag tänker inte försöka sätta några hålltider eller datum på saken, men ändå … 😊

Så var det alltså dags att borra hål för dymlingar även genom bentapparna, så jag flyttade in märkena mot skuldran med knappa två millimeter (utom för det felborrade hålet, där jag nöjde mig med hälften, dvs. +/- 1 mm).

Det är, kunde jag notera, också väldans trevligt med riktigt bra borrstål – som synes kunde jag borra rakt igenom utan offerbit inunder, och ändå nästan helt undvika att slå flisor ur kanten på utgångshålet.

Inför instundande arbetsmoment plockade jag också fram ämnet till det som skall bli den rörliga käften på framtången, och måttade (med lagoma marginaler) mot vänster framben (som ju kommer utgöra den fasta käften) in hur mycket av råämnet jag behöver.

Sedan frigjorde jag (med visst besvär) en av sågbänkarna från under bänkskivan (en Ikea-pall tog under tiden över dess jobb att hålla uppe skivan), och kapade ena änden till lagom längd, nota bene efter att först ha trippelkollat att återstoden inte blev för kort.

När jag ändå hade satt benen på plats passade jag på att med tejpbitar markera deras bredd, plus de 6 mm på var sida som tejpen tog i beslag …

… varefter jag plockade fram den lilla stöthyveln …

… och rundade av bänkens kanter, utom då på just de avsnitt där benen hamnar; där vill jag ju i görligaste mån ha en slät och jämn övergång mellan skiva och bänk. Resten av kanterna däremot får gärna vara mjukt runda. När benstället väl slutmonterats kan jag med rasp och/eller sandpapper runda av även de sista millimetrarna kring respektive ben.

Jag tog dessutom till den minsta, och finast huggna, raspen, och rundade på motsvarande vis av kanterna kring bänkhakehålen. Givet att bänkhakarna skjuts upp och ner med fingrarna kommer det vara mycket trevligare för fingertopparna att bara möta mjukt rundade kanter under bänken, inte minst med tanke på att skärningspunkten mellan två vähyvlade ytor kan skapa en så vass kant att man lätt kan skära sig på den – det vet jag av egen (aj! 🤕) erfarenhet!

Innan det var dags att avbryta övningarna för dagen, och förflytta sig i riktning fredagsmys, kom jag så smått igång med hyvlingen att tångkäftämnet. Det är förvisso köpt i maskinhyvlat skick, och således hyfsat slätt och rätvinkligt, men behöver likväl bearbetas för att helt och fullt uppnå sådant skick.

Mycket fin fortsättning. Vackert beskrivet.

#12: Varmt tack för dina vänliga ord! 😊

Innan jag i morse fortsatte hyvla tångkäftsämnet plockade jag hyvelstålen ur de bägge rubankarna, och mycket riktigt – mitt intryck från gårdagens övningar stämde, och de behövde bägge vässas, vilket således skedde.

Med nyvässade stål gick det betydligt bättre, även om ämnet i fråga visade sig vara nog så vresigt, så med en relativt modest insats fick jag klart referensytan och -kanten …

… och kunde jag stryka ut tjockleken – 62,5 mm fanns det utrymme för – och hyvla reversytan slät och parallell med referensditon.

Därefter strök jag ut bredden, vilken sattes till 8-3/4" ≈ 222 mm …

… och hyvlade reverskanten – ett något svårare jobb, då hyveln hamnade mer eller mindre i brösthöjd, och således måste skjutas med enbart arm-, skulder- och bröstmuskler; i vanliga fall tjäner överkroppens muskulatur mest bara till att hålla och styra hyveln, medan kraften kommer från benen och, inte minst, sätesmusklerna. Just det: man hyvlar med rumpan! 🤪

Med samtliga ytor och sidokanter gjorda återstod bara underkanten, vilken helst bör vara vinkelrät mot resten, ity det är därifrån som alla längdmått för installation av beslagen kommer tas.

Jag var således ganska nöjd med att jag varit såpass noga som jag var när jag sågade av överskottet häromdagen; det underlättade en hel del att ha något allaredan hyfsat riktigt att utgå från.

I och med detta är ämnet färdigt för att installera framtångsmekanismen, dels i detta stycke, som alltså kommer bli den rörliga käften, dels i vänster framben, som alltså utgör den fasta käften.

Efter avslutad hyvling gjorde jag en paus i byggandet, och tillbringade i stället ett par timmar med att städa och dammsuga i verksta'n – dels behövdes det (det blir en del damm med tiden!), dels är det ett bra sätt att tvinga mig själv att sakta ner lite, så att jag inte galopperar iväg alltför fort.

Visst – så här prydligt kommer det inte vara i många minuter efter det att jag börjat jobba igen, men det är förstås trevligt och trivsamt så länge det varar …

OK. Nästa moment var att börja mäta in urtagen i vänster ben och i framtångskäften i vilka framtångsmekanismen skall sitta. Jag plockade därvid fram det ena möätrreddkspet efter det andra …

… men såg också till att dubbelkolla och trippelmäta, samt att kolla passning och måptt direkt med tångsaxen …

… samt pricka ut var jag lämpligast borrar de olika hålen.

Med allt inmätt och utmärkt på de bägge styckena …

… var det så dags att börja borra. Här gjorde jag kvällens första misstag – ett mindre sådant förvisso, men ändå – i det att jag valde att börja med ett av hålen som har sin centrumpunkt på mittlinjen. Det hade varit smartare att först kantborra den övre utsparningen, något jag planerar att göra med 15 mm forstnerborr, och först därefter ställa in för att borra längs mittlinjen, men nu blev det som det blev.

Började gjorde jag alltså med ett 68 mm hål, 1/2" djupt, i vilket skall sitta en bussning till framtångsskruven, och därefter borrade jag, utan att flytta eller rubba något, ett 32 mm hål för just skruven, rakt igenom hela benet och centrerat i det större bussningsurtaget.

För att komma hela vägen igenom benet började med att borra så djupt det gick med 32 mm borret fullt inskjutet i chucken, och flyttade sedan gradvis ut det för att komma djupare – de sista tre–fyra millimetrarna var det på gränsen att det fanns borrskaft nog kvar i chucken, men det höll och jag kom igenom! 😅

Sedan borrade jag ytterligare ett 68 mm hål, nu till 36,5 mm djup, mitt på spåret för tångsaxen; det har nämligen sagts mig att det kan vara bra att ha lite marginaler just där för den händelse saxen skevar i rörelsen, så att dess svängtapp inte slår i spårets sidor.

Med detta gjort gick jag över till ett 45 mm forstnerborr, och började jag kedjeborra spåret i fråga, och beckick då kvällens andra misstag – i ett ögonblick av bristande uppmärksamhet och med tankarna på annat håll glömde jag hålla koll på borrdjupet, gick med viss råge förbi de önskade 36,5 mm, och hamnade på hela 42 mm!

Aj då.

Nu hade jag tur i oturen såtillvida som att stället där jag gått för djupt inte är kritiskt vis-à-vis mekansimen, men jag bestämde mig ändå för att åtgärda saken. Efter att med forstnerborret ha satt ett grunt skär, för att markera önskad diameter, borrade jag med en snäppet större hålsåg ut en skiva ur en spillbit, vilken jag sedan satte upp i moikrosvarven och tog ner till lagom passning i det för djupa hålet.

Sedan fortsatte jag kedjeborrningen, vilken visade sig vara ganska kinkig där spåret möter botten på tapphålet för tappen till en av de långa tvärslåarna. Att detta möta skulle äga rum var jag förstås medveten om, men jag var inte helt förberedd på hurpass svårt det skulle bli att borra just där – forstnerborr tycker nämligen inte om att att inte ha stöd av omgivande material, och här var det ett ganska stort stycke där det närmast var frpåga om att borra med stora delar av borret i tomma luften.

Efter en del krångel, med ty åtföljande pyssel, fick jag dock rätsida på det hela …

… så efter att ha avslutat övningen i fråga slutade jag borra för kvällen, och limmade i stället fast utfyllnadsskivan i botten på det för djupa hålet, så att det får härda över natten.

Sedan limmet fått härda över natten var det enkelt nog att med forstnerborret skala av det allra översta skiktet på lagningen, och ta ner borrdjupet till önskade 36,5 mm …

… varefter kanterna borrades med 15 mm forstnerborr …

… och så till sist den återstående biten i mitten avlägsnades med hjälp av ett 50 mm forstnerborr.

Nästa skede blir att snygga upp och jämna till kanterna, men innan dess tänkte jag borra motsvarande urtag i den rörliga käften. Men först: melodikrysset från igår! 🎼 [Det är tur att man kan lyssna i efterhand på'at, eftersom P4 nu under OPS inte är tillgängligt utomrikes … 😡]

Rörliga käften, således. Vis av erfarenheten från benet började jag nu med de bägge raderna av 15 mm hål för att definiera ytterkanterna på det övre, bredare urtaget. Det hade förstås varit möjligt att kedjeborra bort det mesta av återstoden här, men givet att det handlar om ett stycke som går prallellt med fibrerna är det förmodligen faktiskt snabbare och enklare att så småningom stämma bort det sista överskottet i stället.

Sedan även det smalare, långa urtaget borrats upp (och här kedjeborrade jag mera utförligt) tog jag fram ett strykmått, och strök på ytterkanterna. För det mesta är detta något jag gör innan urtaget tas upp, för att definiera exakta yttermått, men givet att det långsmala urtagets dimensioner på bredden inte är kritiska – saxen måste få plats, vilket innebär minimum 1-3/4" ≈ 45 mm, men blir det snäppet bredare spelar det ingen roll – valde jag här att borra med ett 45 mm forstnerborr utefter centrumlinjen, och först efteråt definiera kanterna med strykmåttet ställt nå'n halv millimeter eller så förbi de borrade hålen på bägge sidor.

(Det bredare urtaget däremot, där det är noga med måtten, hade jag markerat på förhand.)

När nu konturerna var könda ställde jag en passsare till 4,5 mm, och ritsade med ena benet i konturlinjerna in två hårkors, utifrån vilka jag med ett 9 mm forstnerborr tog bort så mycket som möjligt av överskottet i urtagets bägge nedre hörn.

Till sist stämde jag bort de sista överskottsplupparna från mitten av det breda urtagets botten, dit borren inte hade nått.

Det blir, kunde jag konstatera, ganska mycket spån när man borrar! På bilden syns dammsugaren efter avslutad borrning av käftämnet – benet gav förstås lika mycket – och även partikelfiltret var ganska fullt och behövde göras rent.

I vanliga fall brukar jag ha en filterpåse isatt i dammsugaren, både för att fånga upp så mycket mikropartiklar som möjligt och för att underlätta tömning, men för stora borrjobb likt detta tar jag ur den – annars blir den full på nolltid!

Och så var det dags att börja stämma urtagen snygga och, åtminstone på vissa ställen, noga vinkelräta!

Jag började därvidlag med käftämnet , och sedan jag fått det breda urtaget klart (som synes återstod finputsning av det långsmala) stack jag emellan med ett småkinkigt moment. Saxfästena skall nämligen monteras med hjälp av maskinskruv, vilket innebär att fästhål måste tas upp i virket och passande gängor skäras i dessa.

Det är i sig inte särskilt svårt, men kräver förstås ett tillräckligt tjockt ämne, om man inte vill (och det vill man inte!) riskera att hålen går rakt igenom. Benet är med god råge tjockt nog med sina 3-1/2", men ämnet är 1/16" (≈ 1,6 mm) tunnare än de 2-1/2" som instruktionerna anger är minimum. Uttryckt i metriska mått är käftämnet 62 mm tjockt, och har jag borrat urtagen ner till 36, 5 mm djup. Återstår alltså 25,5 mm.

De medföljande maskinskruvarna sticker ut +/- 21 mm på undersidan av saxfästet, så rent teoretiskt skulle det räcka med 22 mm djupa hål, men gängtapparna klarar inte att skära gängor ända ner i den absoluta botten av ett hål. Å andra sidan tordes jag inte borra djupare än just 22 mm, eftersom borrstålet har en centrumspets som sticker ut ytterligare 1,5 mm förbi det egentliga hålet.

Jag borrade således just 22 mm djupt, och skar sedan gängor, såväl med hjälp av en maskingängtapp i borrmaskinen som för hand med mellan- och bottengängtappar. När jag sedan provade att dra i skruvarna var det mycket riktigt stopp strax innan de gått i helt, och det är synnerligen viktigt att inte försöka dra dem längre med mera kraft – då är risken högst påtaglig att man sliter sönder gängorna i träet, och förstör alltihop.

Lösningen blev i stället att sätta upp en sliprondell i Dremeln, och slipa bort två gängvarv och ungefär två millimeter från två av maskinskruvarna, och si! då gick de att skruva hela vägen ner i botten!

Med detta avklarat kunde jag så provmontera saxen, med fullgott resultat!

(Pinnen som håller saxen öppen på sista bilden hör förstås inte till mekanismen, utan tjänar bara till att helt tillfälligtvis håla saxen just öppen, så att jag kunde fotografera den i detta läge.)

Sedan urtagen i benen stämts klara även de, och det andra saxfästet försetts med gängade hål även det (något som var mycket lättare, givet att jag kunde borra så djupt jag ville) började jag titta på "konflikten" mellan saxurtaget och ytterändan av tappen på den främre långa tvärslån.

Detta var naturligtvis både förväntat och planerat för, men behöver hur som haver hanteras.

Efter att ha markerat på tappen var den sticker in i urtaget stack jag dock först emellan med ett mindre problem, nämligen det faktum att tapphålet når ända in till urtagets centrumlinje, vilket i kombination med de märken som uppstått på grund av borrstålets centrumspets, innebär en avsaknad av material i vilken fästskruven kan dras i för att montera den tryckplåt mot vilken saxens nederända skall röra sig.

Den enkla lösningen hade varit att vända upp-och-ned på plåten, så att skruven hade hamnat nertill, men jag valde att i stället stämma bort en bit av den trasiga kanten, och limma dit en liten kloss; detta gav mig sedan fullt tillräckligt och gott nog material att sätta skruven i.

Så långt var jag kommen i går kväll, men när jag i natt frampå småtimmerna hade svårt att sova hampade det sig inte bättre än att jag gick ner i verksta'n en stund (mycket roligare, ju, än att sömnlös snurra runt i bingen), där jag påbörjade jobbet med att passa in tångskruven i käftämnet.

Efter att mycket noga ha mätt in (och, med vinkelhake och passare dubbelkollat resultatet) det hela, så att skruven hamnar precis mitt i
det därför avsedda hålet rakt igenom käftämnet, fick jag markerat var hålen skall borras för dess fästskruvar.

Jag inledde så eftermiddagens övningar med att borra för och skära gängor i de fästhål för tångskruven som jag under småtimmarnas övningar hade mätt in och markerat platsen för.

Sedan avlägsnade jag det överskjutande stycket på tvärslåtappen.

Med dessa bägge smärre jobb avklarade var det så dags att passa samman och montera framtången!

Den övningen började jag med att spänna fast vänster framben i den lilla bänken (vilken i sin tur förankrats i hyvelbänksskivan) …

… och satte sedan i sprinten som kopplar samman de bägge delarna av tångsaxen.

Wow. Och wow igen!

Jag har förvisso bara hört gott om den här framtången, men har aldrig haft möjlighet att prova den i verkligheten tidigare, så det var en om inte en överraskning (till syvende og sist så gjorde den ju "bara" vad som var att förvänta) så i alla fall närmast en uppenbarelse att upptäcka att saxen helt geschwindt bär upp hela tyngden av såväl mekaniken som den rörliga käften, och perfekt balanserar hela paketet i alla lägen!

Underkanten på den rörliga käften svävar – det är nog det enda ord jag kan använda för att beskriva saken – som vore den fjäderlätt, precis 1/4" (drygt 6 mm) över golvet, och stannar varhelst så önskas.

Wow. 🥳🍾

För den som vill ha en riktigt detaljerad beskrivning av hur framtången fiungerar och monteras rekommenderar jag tillverkarens installationsanvisningar; jag kommer alltså inte att upprepa informationen i dessa här.

Nästa moment var dock att passa in och montera muttern till tångskruven, och jag fick nu min belöning för att jag varit så noga jag bara kunnat såväl med inmätning och markering som tillverkning och inpassning av urtagen för saxen, och infästningen av skruven.

Den senare satte sig nämligen alldeles självmant precis i önskat läge, dvs. mitt i hålet genom benet, så efter en stunds noggrant inpassande av muttern kunde jag markera för och borra upp dess fästhål.

Innan jag på nytt satte samman det hela stack jag dock emellan med att med en finast möjligast ställd putshyvel göra rent benets fyra sidor, som ju hade blivit ganska smutsiga under de senaste veckornas flitiga hantering.

Sedan skruvade jag fast muttern, och var det så dags att på andra sidan benat passa in den bussning som hjälper till att styra tången i sidled.

Efter inpassning och -provning markerade jag för och borrade även dessa fästhål, och skruvade sedan dit bussningen.

I och med detta är själva installationen av framtången helt färdig, och hade jag nöjet att konstatera att den fungerar precis så bra som tillverkaren utlovar, och som alla som använt den säger.

Wow!

Nu återstår bara att borra hål i höger framben för sitsfäste och bänkspännare, och så att snygga till underredets åtta delar, och sedan kommer det vara dags att permanentmontera benstället i bänkskivan!!! Spännande är det, och lite otäckt; jag hoppas innerligt att det går bra.

Det blir dock längre fram i veckan. Kvällens övningar avslutade jag i stället med att börja stryka benen. De har nämligen fått en del stötar under den senaste månadens arbete med dem, och ett varmt strykjärn på en fuktig duk gör underverk för att avlägsna små gropar och liknande fula märken i träet.

Till ytterligare förberedelse inför instundande sammansättning av bänken tejpade jag i dag igen den öppna inre ändan av tapphålet i vänster framben, så att limmet inte kommer kunna rinna ut så att säga bakvägen …

… liksom jag helt stillsamt påbörjade ytbehandlingen genom att stryka på ett skikt kokt linolja inuti urtaget för baktången, samt på det rörliga bänkhakeblocket. Det här är förvisso ställen vars ytor inte per se behöver skyddas, och inte heller kommer vara särskilt synliga, men det är ju så lätt att göra, och jag tycker ändå att det är trevligare om allt virke får samma färg.

Och så var det dags att borra bänkspännarhålen i höger framben!

Dessa skall ha en diameter på 1", och då det enda 1"-borr jag har är ett WoodOwl, som inte går att använda i pelarborrmaskinen (eftersom det har en gängad spets), fick det bli med borrmaskinen i stället.

Jag plockade alltså på nytt fram den jigg jag tillverkade när jag härförleden borrade tapphålen i bänkskivan, och ställde in den så att borrstålet, när det hålles in mot hörnet, kommer lodrätt mot underlaget (eller i alla fall så nära att det inte spelar någon roll). Då det här handlade om att initialt komma precis så långt ner att spetsen just och jämt stack ut på andra sidan valde jag använda det långa borrstålet snarare än det korta, och att med tejp markera hur djupt jag ville gå – när tejpens undersida är i kant med jiggens ovankant är hålet lagom djupt.

Sedan var det bara att vända på benet, och från andra hållet borra den sista biten med ledning av de hål spetsen gjort i undersidan – på så vis kan man vara säker på att slippa utryck ur kanten av utgångshålet, som ju de facto blir ett ingångshål, även det!

Med de tre bänkspännarhålen borrade …

… återstod bara att på andra ledden ta upp bulthål för att kunna spänna fast sitsfästet.

Här började jag med ett 13 mm borrstål i pelarborrmaskinen, med vilket jag kom ner till ungefär 110 mm djup (av sammanlagt cirka 150 mm). Återstoden borrade jag sedan med ett 1/2" WoodOwl, ånyo precis så långt att spetsen precis bröt igenom. Därefter var det åter till pelarborrmaskinen, där jag med ett 26 mm forstnerborr gick ner 25 mm, för att skapa försänkningar lagom stora och djupa för att ta bultarnas brickor och muttrar.

I och med detta är all bearbetning gjord som bäst göres innan bänken satts samman. Härnäst skall jag snygga till benställets ytor, genom att putshyvla bort fingeravtryck, smuts och blyertsmärken, och med strykjärn och våt duk få bort lite bulor och andra fula märken, och sedan kommer det vara klart att montera samman det hela! 😅

Följer med stort intresse fortsättningen….👍👍🤗

#59: Varm tack skall du ha – här kommer den! Fortsättningen, alltså!

Under eftermiddagen gick jag över samtliga åtta delar till benstället med putshyvel, stöthyvel och sickel. Ytorna är alls inte perfekta – här och där återstår ställen med utryck, eller i alla fall spår av utryck – men det är en hyvelbänk, inte en finrumsmöbel.

Med stöthyveln gick jag dessutom över alla kanter, och rundade av dem så att de är mjuka och sköna att vidröra. Eftersom väggbänken, alla mina försök att göra den ren till tros, inte är så fläckfri som önskvärt vore lade jag dessutom en handduk inunder, så att jag inte på nytt skulle råka smutsa ner ytor soim jag precis hyvlat rena.

Efter att ha ätit middag började jag så med de sista förberedelserna inför montering: med en brotsch i borrmaskinen satte jag en liten backe in i dragborrhålen i samtliga tappar, för att minska initialmotståndet när dymlingarna skall slås i på riktigt.

Jag tillät mig dessutom ytterligare ett estetiskt förbättringsarbete: jag strök (!) undersidan av bänkskivan med resestrykjärnet och en fuktig duk – det hade nömligen blivit diverse gropar och andra märken i det att jag använt bänkskivan som arbetsyta.

Sedan gned jag in alla dymlingar med bivax – friktionen när man slår i de får nämligen vaxet att smälta, vilket smörjer och underlättar passagen, men när vaxet sedan stelnar igen har det en lätt klistereffekt. Inte dför att dymlingarna annars heller skulle riskera att rucka på sig, men att få smörjhjälp när de skall i är värdefullt, och alternativet – paraffin – förbli halt även efter avslutad islagning, så jag föredrar definitivt bivax.

Då jag har låtit saxskänkeln sitta kvar i vänster framben, och det kommer monteras upp-och-ner, ville jag förstås inte ha den gankla avsevärda tyngden dinglande fritt, så jag slog in'at i lite bubbelplast, och säkrade det dela med en rem.

Under det jag höll på med det föregående hade limmet – ett flytande hudlim från Old Brown Glue – fått stå i vattenbad (i form varmvatten från kranen) för att bli riktigt lättflytande.

Just flytande hudlim är väldigt trevligt att arbeta med på många sätt. Det har en lång öppettid (minst en timme, upp till bortemot två); spill är lätt att ta bort med varmt vatten, en tandborste och en trasa; det får inte träet att svälla, vilket alltså eliminera risken att något som passade torrt plötsligt kärvar när man tillför lim – om något har det en smörjande effekt; och det är starkt som sjutton när det väl härdat fullt ut (vilket tar mellan 12 och 24 timmar).

Klockan var nu några minuter i åtta på kvällen, när jag bad min hustru komma ner och hjälpa mig …

… och en dryg timme senare (se klockan på väggen på bild 2!) var benstället permanent och oåterkalleligen sammanfogat med bänkskivan!

Houston, we have a bench.

Som vanlig finns det inga foton från själva sammanfogningen – lim och plåtografering är i min värld två oförenliga storheter – men allt gick i stort sett helt smärtfritt och precis som planerat.

Bänken är förstås långt ifrån färdig, men i och med detta är en av byggets viktigaste milstolpar passerad. På söndag kommer några kompisar och hjälper mig vända den rätt, men innan dess har jag några småjobb som det kommer vara lättare att göra medan bänken fortfarande har fossingarna i vädret. men det blir en annan dag, det.

🥇🥇🥇👍👏👌🤗

#67: Tusen tack skall du ha! Jag får medge att även om jag ännu inte är i mål, fullt ut och på riktigt, så är i alla fall allt det nu lyckligt och väl avklarat som jag på fullt allvar har varit orolig inför om jag skulle få till det eller ej …

Visst återstår det en del att göra, men inget som jag inte känner mig säker på att kunna klara av, utan snarare vad som får klassas som (relativt sett) rutinjobb.

Men som det brukar heta: fortsättning följer!

Gårdagens följande fortsättning började med att jag med hjälp av en såg, oskränkt på ena sidan och med flexibelt bra, så att man kommer kloss inpå utan att repa ytan, sågade av de utskjutande bitarna på dymlingarna …

… varpå stöt- och putshyvel plockades fram igen för att slutjustera och putsa det hela.

Givet att mina blyertsmärken hyvlades bort i den förberedande putshyvlingen hade jag i sambande med den övningen noga noterat fiber- och hyvlingsriktning på samtliga sidor av samtliga benställets åtta delar, vilket kom till god nytta nu.

I samband med att dymlingarna slogs i, till vilket ändamål jag använde min mejselhammare råkade jag på ett ställe slå snett, med ty åtföljande slagmärke i benet. Aj då …

… men med en stund med strykjärn och våt duk reste sig fibrerna igen såpass att i alla fall det värsta märket försvann! 😅

Nota bene – som jag sagt vid upprepade tillfällen är det en hyvelbänk jag bygger. Visst: jag vill gärna ha den snygg när den är alldeles nybyggd, men givet att jag väl vet hur den kommer se ut redan om några år gör att den här sortens fadäser egentligen inte spelar någon som helst roll, ity de kommer försvinna fullständigt i den allmänna konkursen … 😎

På den här bilden …

… liksom på dessa ser man också att passningen melland delarna får anses ha blivit fullt godkänd. Som mest avviker ytorna från att vara helt i plan med varandra med nå'n enstaka tiondel (eller kanske två) av en millimeter …

… så det gick det nog så geschwindt att fixa till med putshyveln!

Jag noterade för övrigt när jag var i färd med just putshyvling att mina rostbefrämjande fingrar hade slagit till igen, på muttern till framtångsskruven, vilken redan efter ett par dagar visade tecken till ytrost.

Då jag inte var pigg på att skruva loss den, givet att jag lyckats ställa in den så väl vid installationen häromda'n, tillverkade jag i stället en mask av maskeringstejp så att jag kunde polera den, och sedan rostskydda den med ett lager Renaissance Wax utan att få fula fläckar på det omgivande virket.

Nu är således bänkens benställ och undersida färdigputsade och klara för att med kokt linolja stryka de delar som sedan blir svåra att komma åt.

Och så var det dags att olja in! Eller rättare sagt, att maska av inför inoljningen!

För det första vill jag inte ha olja på bänkens fotsulor, eftersom jag vill vara helt, helt säker på att den inte sätter oljiga fotavtryck på ställen där det inte vore någon bra idé … som till exempel här, på våra hyresvärdars betonggolv.

För det andra vill jag inte ha olja i hålen till bänkspännarna, bänkhakarna och hyvlingsmothållet.

För det tredje vill jag inte ha olja på ställen där det fortfarande kan bli aktuellt att behöva limma fast saker och ting – till exempel på tvärslåarnas insidor, där det är meningen att det skall sitta stödlister för den hylla som kommer att monteras där.

Och till sist ville jag gärna skydda matta och golv mot eventuellt spill, så för att kunna få in gladpack mellan bänkskivan och sågbänkarna plockade jag fram min snart 35 år gamla hydrauliska domkraft, och hissade upp bänken några millimeter, först i ena ändan och sedan i den andra.

Sedan var det dags att ta fram dunken med kokt linolja (av Ottossons i Genarp förträffliga tillverkning).

Utöver att de (i alla fall enligt egen utsago, vilken jag inte ser någon orsak att tvivla på) använder förstklassiga råvaror är detta en väldigt trevlig kokt linolja i det att inte innehåller några som helst sickativ, vilket annars ofta är tungmetallsalter av ganska rejält hälsovådligt slag.

Och såhär bidde det efter avslutad insmorning! Här på undersidan, liksom på benens insidor, kommer jag nöja mig med detta enda skikt olja; ovan- och utvändigt kan det bli fråga om två, men det får tiden utvisa. Nu skall detta få torka ordentligt till på söndag, då några kompisar kommer hit och hjälper mig att vända bänken på rätt köl …

Medan linoljan torkar på bänkens undersida, och framförallt: medan bänken fortfarande är upp och ner, passade jag på att med markeringskniven dra en linje längs med vänster kortända, i rät vinkel mot framkanten, samt utanför linjen hyvla en fas.

Så småningom kommer det vara dags att snygga till kortändan, och då är det bra att medan det fortfarande är lätt att åstadkomma skapa därtill behövliga datum på undersidan.

Sedan gaf jag mig i kast med att ge framtångskäften en något mer utstuderad form än den fyrkantiga kloss den hittills utgjort.

Första moment därvidlag var att göra nedre delen av käften smalare än upptill. Som tidigare nämnts är ämnet 8-3/4" brett, medan benet är 6". Ovantill vill man gärna ha en, om uttrycket tillåtes, så bredflabbad groda som möjligt, men undertill räcker det bra att käften är blott snäppet bredare än benet – jag valde att sikta på ungefär 6-3/8", vilket i sin tur och i runda tal gav vid handen att käften nertill skulle smalas av med 30 mm på varje sida.

För själva övergången mellan de två valde jag en kvartscirkel. Idealiter skulle denna förstås borras med ett 60 mm borr, men detta stötte på två hinder: jag äger inget 60 mm borrstål, och borrhålets centrumpunkt skulle komma att hamna precis på kanten av ämnet, varvid borret i avsaknad av fullgott stöd skulle riskera att dra snett.

I stället valde jag att borra ett 50 mm hål, med centrumpunkt 5 mm innanför kanten. Den på så vis åtadkomna kvartsscirkeln blir förstås inte helt som den skall vara, men inte värre än att det längre fram torde gå att åtgärda med andra medel.

Jag började således med att mäta in centrumpunkten på respektive sida, och använde sedan borrstålet till att markera cirkeln; med detta till ledning var det sedan enkelt nog att med strykmått markera de raka linjerna.

Sedan borrade jag rakt igenom ämnet på bägge sidor, nota bene med en offerbit instucken mellan ämnet och anslaget; annars hade jag kommit att borra sönder kanten på just anslaget!

Resten av överskottet var det sedan enkelt nog att såga bort med hjälp av bandsågen; jag passade dessutom på att avlägsna det mesta av det överskjutande materialet – ungefär 10 mm – i ämnets övre kortända.

Med stöthyvlar och raspar bearbetade och putsade jag sedan till det hela …

… till dess jag var nöjd med såväl ytor som former.

För att ytterligare något lätta upp formen ville jag också förse den övre delen av käftens yttersida med en fas. Efter en hel del funderande och mätande bestämde jag mig för att låta fasen få ett djup på 2/5 av ämnets tjocklek, och en vinkel mot ytan på 17,5°.

Sagt och gjort. Efter att ha mätt in och markerat för detta tog jag fram den korta rubanken, och tvärhyvlade fram fasen.

Det bar sig dock inte bättre än att jag fick till ett rejält snedskär, med ty åtföljande utryck där fasen möter utsidan, så efter att han limmat tillbaka så mycket som möjligt av det skadade materialet, och när limmet härdat …

… markerade jag en ny baslinje för fasen …

… och plockade fram putshyveln och en pall.

Då fasen behövde hyvlas så att säga i nedförbacke var det förstås inte möjligt att bearbeta den uppe på bänken på sedvanligt vis; istället satte jag mig helt enkelt ovanpå ämnet, och höll fast det med kroppstyngden …

… och snyggade till fasen.

Jag kommer förmodligen vilja förse ämnet med en mindre fas även i nederkanten, men i övrigt får det för ögonblicket duga som det nu är. Om jag på sikt inte är nöjd kan jag alltid fortsätta formgivningen, men det är inget jag vill ha bråttom med – man kan alltid ta bort med men det är svårare att sätta tillbaka det man tagit bort för mycket.

Framtångens käftar skall kläs med s.k. crubber, dvs. ett material som blandar kork och gummi (och ofta också används till att göra packningar av), såväl för att skydda tången och det som kläms fast i den, samt för att få bättre grepp i tången.

Jag började med att förstryka en lagom bit korkgummi med ett skikt flytande hudlim, vilket sedan fick torka i några timmar; under tiden förberedde jag den rörliga käften genom att maskera alla ställen runom limfogen på vilkajag inte vill ha lim (eller korkgummi för den delen), och också tillverka en tryckfördelningsplatta av plywood, omlindad med maskeringstejp, och så till sist maskera även de delar av skruvtvingarna på vilka det skulle kunna komma att rinna lim.

Sedan var det bara att värma upp limflaskan på nytt, stryka på och tvinga samman.

Och så här blev det sedan limmet härdat …

Och sepofantabletter: där satt den! Eller för att vara mera noga: där står den!!!

Mina vänner kom, som planerat var, förbi i förmiddags, och hjälpte mig att få hyvelbänken på fötter och på plats. Och när den väl stod där den skall stå försvann det sista orosmolnet från min himmel, och sken solen (trots att min verkstad saknar fönster), ity det visade sig att jag lyckats i mitt uppsåt att få benen lika långa: bänken står nämligen stadigt som en klippa!!!

Jag tillåter mig därför ett stilla … nä … ett ljudligt HURRA!!! 🥳🍾😄

Det återstår förvisso en hel del att göra – till att börja med att hyvla bänkskivans ovansida slät – men jag har nu en bänk som sitter samman, står rätt upp och ner, och är precis sådan jag för bortåt två år sedan tänkte mig att den skulle vara.

Puuuh! 😅

Grattis till denna mil-stolpe i bygget 👍🏆🥳

Så roligt. Riktigt värt att fira stort😊

Tittade på ditt filmklipp och är så himla imponerad av hantverket som har åstadkommit denna skönhet till hyvelbänk . STORT GRATTIS🥇🏆👑👍👏👌🥳🤗 från mig.

#96, #97 & #98 Tusen tack skall ni ha!

Under kvällen har jag börjat förbereda för att hyvla ovansidan slät, genom att såga av bitar av 27 x 27 mm furulist till 38 mm längd …

… och sedan med stötlådeanslaget ställt till 91°, dvs. 1° förbi rätvinkligt, stöthyvla dessa på fyra sidor, så att klossarna blev helt lätt koniska och precis kunde tryckas ner i bänkhakehålen.

I spåret för den rörliga bänkhaken var det förstås enkelt att med hjälp av baktången klämma fast en kloss, och till urtaget för hyvlingsmothållet hade jag kvar den kloss jag använde när jag fixade till undersidan.

Vitsen med dessa klossar är förstås att de kommer förhindra utryck ur hålens framkanter när jag hyvlar tvärs över dem, men den övningen sparar vi till en annan dag.

I går eftermiddag plockade jag så fram rubanken (och en snusnäsduk att knyta runt pannan som svettband) …

… gick med den korta rubanken över bakkanten, och hyvlade en fas på densamma för att undvika utryck …

… drog upp blyertslinjer längs med samtliga laminat …

… och började tvärhyvla bänkens ovansida!

Som tidigare nämnts var ovansida lätt konkav, så i början handlade det mest om att få ner kanterna till dess att hyveln tog över hela ytans bredd. Därefter handlade det om att jaga ojämnheter, och så gott jag kunde få ytan plan såväl på bredden som på längden.

Efter bortåt fem timmars jobb var jag fortfarande inte helt nöjd, och därtill osäker på var felet låg, men dessbättre var klockan då nästan 21, och var det alldeles oavsett dags att ta en paus för att titta på veckans avsnitt av Only Connect på BBC2 …

… och efter detta välkomna avbrott, avnjutet med en kopp te, hade sinnesro och -närvaro återvänt, och kunde jag göra en avslutande insats efter vilken jag föklarade mig nöjd med resultatet!

Otroligt! Fantastiskt arbete du har utfört och även till stor glädje för många som följt detta.

#108: Varmt tack för dina vänliga ord – det är väldigt roligt att höra att mina inlägg är till glädje! 😊

I går fortsatte jag med att limma korkgummi även på framtångens inre käft, dvs. bänkskivekanten. Detta inledde jag med att förstryka korkgummibiten med ett skikt flytande hudlim, och sedan låta detta torka.

Under torktiden (ett antal timmar!) stack jag sedan emellan med att med raspar till hjälp runda av kanterna på bänkhakehålen …

… och med att vidare förbereda korkgummilimningen, genom att såga till en lagom stor tryckplatta i plywood, vilken lindades in i maskeringstejp och gladpack (för att helt eliminera risken att den skulle komma att fastna i limmet).

Jag maskerade också de angränsande ytor på vilka varken lim eller korkgummi hör hemma, samt fäste en bred bit gladpack mellan benet och den rörliga käften, tänkt att fungera som en påse för att fånga upp eventuellt utpressat lim så att det inte rinner ner längs benet.

Sedan strök jag ett ett nytt skikt lim på korkgummibiten – hudlim har nämligen den egenskapen att det delvis löser upp och reaktiverar ett tidigare anbringat skikt – samt, förstås på bänkskivekanten, och drog sedan åt framtången lagom hårt, och lät sitta över natten.

Medan jag väntade på att limmet skulle härda började jag också plotta ut bänkspännarhålen i bänkskivan …

… men innan jag var kommen så långt att ett defintivt beslut i ärendet stod att fatta, bedömde jag att det borde vara klart att öppna och snygga till runt det nypålimmade korkgummit, och kunde jag när så skedde konstatera att min "limfångarpåse" varit till nytta!

Sedan gick det nog så geschwindt att med skalpell och diverse an- och mothåll skära av och dra bort det överskujtande korkgummit.

När det var dags för underkanten kom de bägge styrklämmor i plywood som jag använde när jag passade in framkantslaminatet åter till heders – genom att låte en linjal vila på dem blev det enkelt att skära av korkgummit precis i jämnhöjd med skivans underkant.

Nästa jobb kommer att bli att trimma toppen av den rörliga käften till att hamna nå'n dryg millimeter under bänkskivans ovansida, men så här ser det i alla fall ut nu.

Man kan inte se sig mätt på ditt fina hantverk . Det kommer ideligen upp nya tips och trix man kan ta till sig . Och det sätter jag stort värde på👍🙏🏻

#117: Stort och varmt tack för din vänliga uppskattning – det är verkligen glädjande att veta att du har utbyte av mina funderingar!

I dag fortsatte jag som annonserat var med att korta av framtångskäften till lagom längd – den skall naturligt vis inte sticka upp ovanför bänkskivan.

Jag inledde övningarna med att dymedelst rödpenna markera en initial avkortningslinje, ungefär 1,5 mm ovanför skivans nivå, och sedan med kniv en ungefärlig mållinje precis i höjd med skivan …

… och kortade sedan av ner till rödpennelinjen med hjälp av kapsågen.

Med det mesta av överskottet sålunda avlägsnat var det dags att gå över till stötlådan, i vilken jag gradvis stöthyvlade ändträet. Mellan ungefär vart tionde tag med hyveln fick jag avbryta, och med skalpellen trimma korkgummikanten; hyveln skar nämligen inte av denna tillräckligt nära träet, vilket i sin tur ledde till otillfredsställande resultat, men efter trimning gav hyveln ifrån sig vackra spån igen.

För att få en ungefärlig uppfattning om hur nära målet jag faktiskt var, utan att varje gång behöva montera och demontera mekanismen, pallade jag helt enkelt upp käften på kanten av min lilla trekantsvinkelhake – dess kant är nämligen precis 1/4" tjock, och käften är ju gjord för att vara 1/4" kortare än benet nertill.

Jag valde i slutändan att låta käftens ovankant hamna nå'n dryg millimeter lägre än skivans ovansida – det spelar ingen som helst roll för tångens funktion, men garanterar att den inte kommer komma i vägen för sådant som läggs uppe på bänken.

Sedan tog jag fram den lilla stöthyveln (och en bit sandpapper) och rundade av alla kanter på käften.

I och med detta var framtången i princip färdig, men jag valde ändå att göra ett (funktionsmässigt obehövligt) extrajobb – jag tillverkade ett par tunna bitar av överblivet material vilka jag skruvade fast inuti bensaxurtagen, för att dölja spåren av borrstålen i dessas bottnar.

När tången är monterad är etta något man nästan inte ser, eftersom saxen skymmer det mesta, men det var inte mycket besvär, och i och med att jag skruvat dit dem är det dessutom fullt reversibelt (de små skruvhålen försvinner helt bland alla hål efter borrstålens spetsar), om jag skulle ändra uppfattning om'at.

Sedan var framtången helt färdig, och kunde den monteras igen – nu med låsbricka på bägge sidor av sprinten i saxen, ity jag inte räknar med att demontera den igen inom överskådlig tid – och, förstås, testas!

Fullt godkänt var vad den fick. 🏅😅

Så här ser det nu ut, där den står i nystädad verkstad.

Nästa steg blir att borra bänkspännarhålen i skivan … men det gör vi en annan dag, det.

Men käre nån. Det är ju ett riktigt konstverk.

Instämmer helt med Maria👍

#126 & #127 Stort, stort och varmt tack till er bägge! Jag är väl inte riktigt säker på att sån't här kvalar in för att kallas konstverk, men inte tänker jag tjafsa om definitioner, inte, utan bara tacka en gång till för de vänliga och uppskattande orden! 😊

Det blev till sist en vända till ner i verksta'n i går kväll, för att på riktigt mäta in och markera var bänkspännarhålen skall borras.

Jag började med att definiera en utgångspunkt genom att föra runt den linje jag häromdagen satte an på skivans undersida …

… och fäste sedan några remsor bred maskeringstejp på väl valda ställen längs skivan, för att kunna markera med blyerts utan att kladda ner skivan.

Efter ha satt ett tvärstreck cirka 3" från vänster bakkant och precis 9" in från ovanförmälda knivlinje längs vänsterändan, och så ytterligare ett tvärstreck 15" från det första …

… gick jag systematiskt vidare, och drog nya sådana streck med 7-1/2" mellanrum. De som märktes 15" är utgångspunkt för bakre och främre raden av hål; de som märktes 7-1/2" gäller för mittenraden.

Med den stora vinkelhaken gick det sedan geschwindt att föra över strecken till tejpremsorna för mitt- respektive främre raden.

Därefter fäste jag några bitar maskeringstejp i rätt lägen – 3-1/4", 10-1/8" och 17" – längs bladet på den stora vinkelhaken, mot vilka jag sedan kunde skjuta upp den allra minsta vinkelhaken för att rita in tvärstrecken på hårkorsen. Det är naturligtvis inte särskilt kinkigt på nå'n millimeter hit eller dit var hålen hamnar, men jag är ganska angelägen om att det som skall ligga på rad faktiskt gör det också.

Med samtliga hårkors inritade var det förstås enkelt nog att med en pryl pricka ut deras skärningspunkter, varefter tejpen kunde avlägsnas.

Liksom när jag borrade hålen i skivan för tapphålen till benen behövdes det en jigg även nu, som stöd och styrhjälp så att hålen borras vinkelrätt mot skivans plan.

I stället för att tillverka en helt ny sådan skarvade jag helt enkelt på några bitar på den förra, dels för att få den högre, dels för kompensera för den sedan tidigare övningar något söndertuggade kanten, men framförallt då jag på så vis slapp åstadkomma vinkelräta plywoodbitar ity den gamla basen gav fullgod rätvinklighet utan dess vidare spisning.

Principen är alltjämt densamma: med hjälp av en vinkelhake och det korta 1"-borrstålet ställt med spetsen i markeringen flyttas det hela till dess borret hållet an mot jiggens innerhörn står i rät vinkel mot skivanvarefter jiggen spännes fast med ett par tvingar.

För att undvika att tvingarna gör fula märken i undersidan, men slippa hålla på och fumla med mellanlägg, tejpade jag helt enkelt fast ett par spillbitar på tvingarnas käftar så att de hela tiden följde med i hanteringen.

För själva borrningen tog jag sedan till det långa 1"-borrstålet, och plockade därtill fram familjens borrhammare; jag kom nämligen häromdagen på att vi, när vi köpte den för 15 år sedan, också skaffade en vanlig chuck som komplement till SDS-chucken som annars är standrad på borrhammare. Det har aldrig blivit av att använda den, men nu kom den alltså till nytta och heders!

Att i sockerlönn på raken borra tretton stycken 4" djupa hål med 1" diameter med den sladdlösa borrmaskinen hade knappast varit möjligt – den torde ha gått så varm att man behövt vänta minst en timme mellan varje hål, och det hade jag ingen lust med. En borrhammare (med sladd) är betydligt kraftigare don – och jag såg förstås till att slå av hammarfunktionen!

Så var det långt om länge dags att börja borra! Målet var härvidlag att inte gå hela vägen igenom skivan, utan bara så långt att spetsen på borrstålet gick igenom; det sista ville jag borra underifrån, för att undvika trasiga kanter på utgångshålet.

Mark Hicks gav mig härförleden ett mycket nyttigt tips i just det ärendet – han berättade nämligen att WoodOwl-borrstålen är så fiffigt konstruerade att när spetsen, som har en skruvgänga och alltså drar in borret i virket, har gått igenom helt så slutar den dra – den snurrar ju i tomma luften! – innan skären nått botten, så hela borroperationen stannar av, om man inte själv trycker på för att komma hela vägen igenom.

Mycket riktigt: det kändes tydligt när målet var nått, och bara spetsen hade gått igenom. Mycket smidigare än att improvisera ett djupstopp med tejp runt borrstålet eller något sådant …

Första raden färdig …

… och en stund senare även den andra …

… och till sist var det bara ett hål kvar!

Mycket spån blir det för övrigt …

Sedan var det dags att ta fram den sladdlösa maskinen och det korta 1"-borrstålet, och så gott det nu gick krypa in under bänken, för att underifrån borra den sista biten, till dess "pastillen" borrats ur i samtliga hål.

Sedan rundade jag av hålens kanter, på ovansidan bara med sandpapper, men undertill något mera, med hjälp av både rasp och (grövre) sandpapper.

Därmed avr bänkspännarhålen klara, och var det dags att testa dem med just en bänkspännare! Traditionellt har sådana varit gjorda i smidesjärn, men dessa, från Crucible Tools i USA, är gjorda av duktilt gjutjärn.

Funktionen är nog så enkel: skaftet stickes ned i ett hål med bara aningen större diameter (differensen här är ungefär en kvarts millimeter), det som skall hållas fast lägges under klon, och så klipper man med en klubba eller hammare till, rakt ner på skaftets ovansida, vilket gör att skaftet kilas fast i hålet, och arbetsstycket (eller vad det nu är) sitter orubbligt fast. För att lossa det hela slår man sedan till skaftet bakifrån, så att det lossnar från fastkilningen.

Redskapet har varit känt i århundraden och till och med årtudenden, och funktionen framgår tydligt av den berömda gravyr 11 i A.J. Roubos l'Art du Menuisier.

Och så här ser nu schweizerosten … jag menar bänken ut!

Den observante noterar att hålet längst ner till höger inte är borrat i linje med de andra i framkanten – hade så skett hade det nämligen gått rakt genom rälsen till baktpngen, och det hade ju varit mindre muntert. 😵

Härnäst kommer det vara dags att tillverka och pasa in hyvlingsmothållet, och sedan (minst) två bänkhakar; därefter kommer bänken inte vara färdig, men fullt funktionsduglig.

👍👍👏👏👏

#146: 😊

Nästa jobb: hyvlingsmothållet! Och därvid som första moment att slutputsa urtaget i skivan, för att få det så nära vinkelrätt och slätt som jag bara kan. Inte alldeles enkelt, då det är fråga om inte helt lättåtkomligt ändträ, men med hjälp av stämjärn och raspar, och regelbundet mätande, fick jag det om inte perfekt så i alla fall bättre än det var, och – hoppas jag! – bra nog …

Sedan var det dags att plocka fram ämnet till mothållsklossen i form av det stycke som blev över av biten jag hade köpt att göra ändkåpan av.

Efter lite mätande kom jag fram till att det fanns precis lagom mycket material kvar i ämnet att göra två klossar av, så jag sågade den precis mitt itu, och lade undan det ena stycket att ha i reserv, om det skulle gå snett med det andra.

Jag stack också emellan med att mäta upp själva mothållet, och fundera ut vilka borrdimensioner till vilka djup som kommer att bli aktuella.

Och si: när det var dags att stryka på önskad tjocklek kom den nya framtången till god användning! I synnerhet det att stryka mått på ändträ har jag fått kämpa med under hela bygget, eftersom jag inte haft något bra sätt att hålla fast styckena, men här gick det synnerligen smidigt och geschwindt!

Med hjälp av bandsåg och hyvel tog jag hur som haver ner ämnet till ungefär en halv millimeter mindre än urtaget på bredden, och ungefär halvannan millimeter större på längden.

Sedan fick framtången ånyo visa framfötterna, när jag fortsatte med att hyvla styckets bägge ändar jämna och vinkelräta.

Med hyvlingsmothållets bägge ändar trimmade vinkelräta …

… var det dags att hyvla ner det den sitsta lilla biten till nästan passning i urtaget.

Innan klossen gick i stack jag dock emellan med att borra för tandspiken i smidesjärn, först med ett 20 mm forstner till 35 mm djup, sedan ytterligare 20 mmk ner med ett 16 mm borr, därefter så långt det gick (vilket inte var så mycket) med ett 9,5 mm borr, och så till sist till fullt djup med ett 3/8" (= 9,525 mm) WoodOwl-borr.

Sedan tog jag fram storhammaren och slog i tandspiken! Givet att den är försedd med hullingar längs skaftet, och att den nedre delen av hålet är mindre än spikens diameter, så sitter den som berget – enda sättet att få loss den vore att ha itu klossen.

Som jag tror mig ha nämnt är tandspiken handsmidd av Thomas Latané, en smed i den lilla orten Pepin i Wisconsin – en ort jag och några kamrater för övrigt råkade köra igenom sommaren 1994, strax efter det att vi lämnat Stockholm ("Population 100"), Malmö och Lund, Wisconsin, bakom oss …

Därefter tog jag upp en infällning under tandspikens tandrad, så att det går att få ner det hela under bänkskivans yta, men också så att det, om så behövs, går att ställa hyvlingsmothållet lågt nog att man kan använda det för att hålla även tunnare material för bearbetning.

Här testkör jag dock den färdiga installationen med en ganska tjock spillbit från när jag satte form på framtångskäften. Allting fungerade, har jag glädjen att kunna säga, precis som det skulle! 😅🥳

Och så här ser det alltså ut nu! Det enda som återstår innan bänken är fullt funktionsduglig är att tillverka (minst) två bänkhakar.

Den är så fin och fantastisk så det vore nästan synd att bara så lite repa den😋

#159: Förvisso. Men: det är en hyvelbänk, inte en matsalsmöbel, så det är bara att gilla läget och inse att inom några år kommer den se ordentligt repad ut. 😵

Å andra sidan kan man kalla det patina, och tycka att det har sin charm, det med. 🤪

Men jo: jag har ambitionen att lyckas bygga den färdig först och börja repa den först efter det. Så att jag i alla fall ett kort ögonblick får njuta av motsvarigheten till nybilskänsla. Nybänkskänsla, liksom … 😅

#160 Jag skulle nästan kunna ha den i matsalen. 😉

Men såklart den ska användas. Min man har en gammal hyvelbänk och den är så fin med alla sina skavanker den fått genom åren.

#161: Tack skall du ha 😊

Nästa projekt var att tillverka några – åtminstone två – bänkhakar. I det syftet köpte jag tillsammans med det övriga virket också en bit hickory – ett synnerligen segt och starkt träslag (det är ingen slump att det ofta används till yx- och hammarskaft). Hickory lämpar sig utmärkt att spalta, så jag inledde övmningarna med att göra just detta.

När jag köpte den här biten i juli 2020 var jag mindre övad än jag är nu (även om jag har mycketkvar att lära) i att läsa av virkets ådring, m en jag hade såpass mycket tur ändå att biten jag valt åtminstone i mitten hade ett perfekt stycke, precis lagom för ändamålet och tillräckligt för att göra tre bänkhakar av.

Efter att ha sågat mittenbiten i grova drag fyrkantig …

… var det dags att hyvla ämnet fyrkantigt, rätvinkligt och till rätt mått – 1-1/4" x 15/16".

En av fördelarna med fyrkantiga bänkhakar, jämfört med runda sådana, är att de inte behöver passa lika tajt i sina hål – dels finns det en avsats en bit ner i hålet som hindrar dem från att falla rakt igenom, dels är de försedda med en fjädrande del som håller dem precis lagom hårt på plats; de låter sig justeras upp och ned med fingerkraft, men stannar sedan i valt läge.

Med rätt bredd och tjocklek avklarad var det så läge att kapa ämnet till tre bitar, strax över slutgiltig längd (6-5/8"). Sedan ena änden stöthyvlats rätvinklig kunde själva haken mätas in, och sågas ut …

… med detta som resultat; som synes gick de nu också helt och hållet ner i hålen.

Därefter markerade jag längden på de vinklade fjäderfästpunkterna, samt sågade och hyvlade ut dem, samt skruvade dit fjäderbladen. De senare är gjorda i 1/8" tjock ask …

… och börjar ta emot när hakarna når det här läget – på bilden är de bara släppta rakt ner i respektive hål.

Fjäderbladen ger som redan sagts ett lagom motstånd, och det går geschwindt att justera hakarna till önskad höjd för att spänna fast saker mellan dem, liksom det är enkelt att med högst måttlig handkraft trycka ner dem helt och hållet.

Jag upptäckta dock att haken till det rörliga bänkhakehålet behövde hyvlas något kortare upptill – jag hade gjort hålet däri efter samma mått som alla de övriga, men sedan hyvlat bort den översta biten av det rörliga bänkhakeblocket för att få det i plan med skivan.

Förstås försågs hakarna med korkgummi för bättre men samtidigt skonsammare grepp …

… och så här såg de två första ut i färdigt skick!

Nu fattas det i princip bara en sak innan bänken är försedd med samtliga de fasthållningsfaciliteter jag har planerat – men det återkommer jag till; redan nu är dock bägge tängerna samt hyvlingsmothållet helt klara.

I dag fick jag också gjort klart en tredje bänkhake. Initialt hade jag planerat att med en gång göra tolv stycken, dvs. en till varje hål, så att man slipper flytta runt dem, men vid närmare eftertanke insåg jag att jag då skulle göra det svårare att fästa saker mot skivan med skruvtvingar, givet att bänkhakarna sticker ner en hyfsad bit på undersidan.

Tanken är nu i stället att börja med dessa tre, och se hur mycket jag använder baktången, och hur mycket besvär (eller inte) det är att flytta en hake till det hål som för ögonblicket skall användas.

#172 Får jag ställa en enkel fråga? Varför valde du just de skruvarna?

Svaret kan bli användbart för mig.

För övrigt beundrar jag ditt enorma kunnande och noggrannhet, men det vet du ju.

#173: Det enkla svaret är nog "därför att jag hade dem"!

Missförstå mig rätt -- det är inte avsett som ett avfärdande. Det jag menar är att av de skruvar jag hade hemma var det dessa i mässing, med halvförsänkt skalle och mejselspår, 16 mm långa och 3 mm i diameter, som passade bäst.

Mitt val av skruvar här är baserat på såväl estetiska som praktiska överväganden. På ett (i alla fall av och till) synligt ställe på en ganska traditionell möbel tycker jag att mejselspår är mycket snyggare än philips- eller sexkantspår, och att mässing är vackrare än stål.

Det är för övrigt vordet på gränsen till eller till och med helt omöjligt att hitta traditionell träskruv med mejselspår i stål. Jag tror säkert att modern träskruv ger lika bra förband som klassisk, eller bättre, och är mycket enklare att dra med skruvdragare, men fula som stryk är de flesta av dem. Samma sak gäller för stålskruv med halvrund, oförsänkt skalle. Finns inte. Grrr.

I mässing hittar man fortfarande ganska schyssta träskruv (maskinskruv i mässing, däremot … svårt!) -- jag brukar köpa mina från en specialistfirma i Nederländerna, Mooischroefje.nl.

Hade jag fritt kunnat välja hade jag nog helst tagit 20 mm långa skruvar med halvrund, oförsänkt skalle -- det hade blivit snäppet starkare -- men sådana hade jag inga kvar i lådan, så jag gjorde en Kajsa Warg, och tog det jag hade.

Vad är det du för din del går och funderar på?

#174 Tack för ett mycket bra och utförligt svar. Det kan jag ha både nytta och glädje av.

Så tänker jag ofta, men har inte hittat bra förklaring till att jag gör som jag gör.

Dina skruvar är vackra och din förklaring är snygg.

#175: Man fattar, man förstår!

Ett litet tillägg, för deras skull som noterar sådant: som synes valde jag att inte "klocka" (= ställa dem så att spåren pekar åt samma håll) skruvarna; givet de böjkrafter som är inblandade var jag mer angelägen om att dra åt dem hårdast möjligt, så att den fixerade änden av fjäderbladet inte glappar eller rör sig, och fick de alltså peka åt de håll det råkade bli …

(Här stack jag emellan med att gå igenom de överblivna plankändarna från bänkbygget, och letade bland dem upp en av de bredare, med rakast möjliga ådring på tvären av plankan; sedan jag kapat av en lagom lång bit klöv jag denna i sju lika breda delar med hjälp av bandsågen. Varför kommer så småningom bliva uppenbart.)

Med bänkhakarna klara var det så dags att tillverka något som jag inte lyckats reda ut vad det bör heta på svenska … På engelska kallas det doe's foot, åtminstone numera, ity A.J. Roubo i l'Art du Menuiserie använder benämningen pied de biche, vilket förstås betyder samma sak: rådjursklöv. Vore jag tvungen att gissa skulle jag tro att "getfot" vore en möjlig svensk benämning, men jag vet som sagt inte.

Vare dämed hur det vill: jag började med en bit ek, så nära kvartersågad som jag kunde hitta i virkesförrådet, 1" tjock, 4-1/2" bred och 17" lång, och hyvlade den plan och vinkelrät.

Sedan sågade jag ut en liksidig triangel ur ena änden, med de bägge liksidiga benen i 45° (härav förstås de klövrelaterad namnen) och putsade sågsnitten med en rasp.

Därefter delade jag stycket i tu, och körde sedan de bägge sågade sidorna genom trumslipmaskinen till de bägge var släta och lika tjocka, och tog sedan med putshyveln bort de lätta missfärgningar som aluminiumbordet på slipmaskinen hade satt på det som kommer vara de synliga ytorna.